mycket orättvist emot henne. Om jag önskade att förbättra mitt fel och erhålla hennes förlåtelse, måste jag nästa morgon klockan nio gå att möta henne i trädgården. Jag var svag nog att ge efter. — Lilla blef bestört vid åsynen af mig och kufide icke hindra sig ifrån att visa det. Jag märkte det och blef stött. Vårt möte var kallt och kort. Vi kände oss båda besvärade, och när vi åtskildes, var någonting oklart emellan oss. Stackars Lilla! Det var icke hennes fel, utan mitt. Karlar borde noga taga sig till vara att icke såra den känsla för skönhet och elegans, som är qvinnorna medfödd. Mitt ansigte var rödt och svullet, och en stor del af mitt hår, min enda skönhet, hade på doktorns befallning blifvit afklippt. Jag var verkligen tillräckligt ful för att skrämma ett fyrfota djur; var det då underligt att Lilla så fann? Fjorton dagars badning i öppna sjön gjorde slut på denna åkomma; all svullnad, allt utslag försvann, och den enda återstående olägenheten var några röda fläckar. Jag beredde mig således att fara till min mor på landet, men icke utan att derom underrätta Lilla och bjuda henne farväl. Äfven hon ämnade att om några få dagar begifva sig till en landtgård, som hon egde nära Savona. Hon skref och berättade mig detta, tilläggande huru mycket det kostade på henne att lemna staden utan att se mig. Detta var icke sant, åtminstone ansåg jag det ej vara sant, ty om hon hade önskat att träffa mig, skulle hon icke ha underlåtit att bestämma en dag och timma för ett möte i trädgården, såsom hon förut gjort. Med detta intryck skref jag i en stund då jag var stött — så barnsligt! — att det vore bäst att vi för närvarande icke såge hvarandra, emedan jag var angelägen att icke för andra gången förföra henne. Jag underströk ordet och begaf mig till San Secondo. fö Detta var icke det första moln, som hade undanskymt vår himmel, men det var: det mörkaste. Lilla var egensinnig, öfvermodig,