mig till stor tjenst, svarade jag vördnadsfullt, pgenom att ge mig medel att lägga i dagen min oskuld och undanrödja de andragna bevisen, hvarpå initt fällande blifvit grundadt. Den hedersmannen såg. på mig, som om han hade fallit ned ifrån skyarna. Han påstod sig vara fullkomligt okunnig ora hela saken; eller snarare han bedyrade, att något sådant aldrig: hade händt. Deri måste säkert vara något misstag. Jag blef nödsakad att förklara alla detaljer, åter upprepa alla omständigheter, hvilka han kände mycket bättre än jag sjelf, dagen då styrelsen hade sinsession, datum på brefvet från sekreteraren, naturen af bestraftningen och orsaken dertill, som uppgafs af allmänna ryktet; Jag slutade min redogörels6 med att på det eftertryckliaste bedyra min oskuld. Signore Merlini hörde på med ett flin af förnöjelse. Ni bar, sade han, ,ett så klart sätt att föredraga ett mål, att jag tror mig komma ihåg någonting af historien, som ni omnämt. Ni påstår, att ni ieke är skyldig, Det är er fulla rättighet att så göra. Hvilken brottsling är nog däåraktig att sjelf erkänna sig vara det? Hi, hi, hil Ni erinrar mig om mitt sista. mål inför kriminaldomstolen; der jag höll ett tal, som, jag måste bekänna det, erhöll en briljant framgång. Målet avgick ett fadermord: Bevisen emot oss voro fullt öfvertygande. Min man fick i sitt hufvud att han skulle bekänna sig skyldig. Det skall ni icke fn sade jag till hans lycka, ty på rund af mitt försvarstal för honom blef han rikänd. Och signor Merlini finade åter. Jag kunde icke rätt väl inse hvad sammanhang denna anekdot hade med nu ifrågavarande ämne, men Jag sade det icke till honom. Ni säger att ni är oskyldig,, återtog signore Merlini; pmycket rätt; men hvar äro bevisen för ert påstående? j