här ej gå längre tillbaka, uppkommit af upp och å, och det ecnare, såsom interrogativpartikel ursprungligen af de mösogötiska orden hvan ( tyskarnes wann) och irei isländarnes es, er, och såsom relativpartikel, antingen af than tyska dana och nyssnämda er, eller ock af enn ( men) och samma e ( som). Vilja nu de, som mot det oskyldiga Ni, på grund af dess så kallade oäkta börd, hysa en xå stark vedervilja, också förkasta på och när? Detta måtte de göra, om de äro konseqventa i sin vedervilja. — Men, säger man, ,det häftar ett annat lyte vid detta ord. Det innebär ett visst begrepp af missaktning och förakt. Besynnerligt! Då det höres från scenen, innebär det ingenting föraktligt, men i allmänna lifvet skulle det förbålla sig tvärtom, och man skulle känna sig förnärmad hvarje gång man så. tilltalades! Och den bildning, hvarpå man gör anspråk, skulle ej förmå besegra denna känsla, fast man annars vore öfvertygad om en ren och ädel afsigt hos den tilltalande! Låt vara att det någon gång användes i oädel afsigt; då ligger skulden icke i ordet sjelft, utan i den sinnesstämning och ton hvarmed det uttalas. Det finnes. om man är så granntyckt, i hela språket ej ett enda ord, som ej på detta sätt kan missbrukas. I de orter, der : begagnas, torde likväl af denna anledning allmogen måhända änna sig obenägen att genast ingå på det föreslagna utbytet, och må den då behålla sitt 7 tilldess den blifver fullt öfvertygad, att man ej hånar den med det andra ordet. Men der allmogen sjelf begagnar ordet Ni, ligger väl ej något hån uti, om den bildade med samma ord tilltalar en äldre person bland den. Insändaren lägger vigt på allmogens tycke och smak i den vägen, ty utan allmogens medverkan kommer reformen svårligen ett steg ur fläcken. Den liknar då en såpbubbla, som skimrar ett ögonblick och försvinner. Och insändaren befarar, att det i alla fall kommer att gå på samma sätt. Men må de bildade och de, som vilja räknas dit, göra ett förrök för att finna, huru långt man kan gå utan att misslyckas! Men må 6 göra det på ett sätt, som har sin rot i språkets egna föregåenden samt i dess närvarande partiella bruk och ej grundar sig på efterhärmning af ett främmande och förkastligt föredöme! I det ena fallet kan. reformen möjligen hafva någon utsigt till framgång; i det andra kommer den objelpligen efter de första försöken att förlöjligas och förfalla. En annan tidningsinsändare har för någon tid sedan såsom tilltalsord föreslagit hvarken Ni eller De, utan Di, och såsom stöd för detta ord åberopatett isländskt personalpronomen, hvilket vi här, af brist på tjenlig typ för det aspirerade tå och dessutom för att iskådliggöra uttalet, stafva thier. Men detta hier har alldeles enahanda ursprung, som det svenska Vi. Det har uppkommit genom sammansmältning af isländska verbaländelsens konsonant th med pronomen ter I, och dermed ramlar oåterkalleligen det historiska stöd, denne nsändare sökt vinna för sin åsigt. I min anke är ordet De hos oss ett ohjelpligt tillalsord, och Di ännu ohjelpligare. Y REERENE RN PL OPEN DR