I (Insändt.) Ytierligare om Ni och De. I Stockholmstidningarne med dagens post ser man nu en lång lista öfver dem, som i hufvudstaden tecknat sig för den nva tilltalsformen, hvilken hädanefter skall blifva, efter tycke och smak, antingen Ni eller De. Mot sjelfva :saken har insändaren ingenting att invända; tvärtom, han önskar den all möjlig framgång. Den tid, då man genom titcins förnyade upprepande trodde sig böra ådagalägga och måhända verkligen ådagalade en större vördnad, aktning eller tillgifvenhet för den tilltalade, försvinner allt mer och mer, om den ännu ej kan sägas vara helt och hållet försvunnen. Alla invändningar från den sidan förlora således mer och mer sin vigt och skola slutligen alldeles förlora den. Dessutom kunna ju vördnaden och aktningen gifva sig uttryck lika väl genom ett kort, enstafvigt ord som genom en mängd treeller fyrstafviga. Dessa känslor bo, som man vet, egentligen i hjertat; och om de saknas der, hjelpes ej saken derigenom att de vilja gifva sig ett sken af tillvaro genom upprepande af de kära titlarne. Detta är ett smink, ett bedrägeriy som förr eller senare måste bort. En förändring påkal!as således dag från dag, och man vill nu försöka om tiden är inne för dess verkställande. Men tilltalsordet De måste dock insändaren för sin del redan från första början motsätta sig. Detta ord, såsom tilltalsord, har hos oss ingen rot hvarken i det förflutna eller närvarande, och lär också svårligen få någon i det illkommande. De, som ifra för detsamma, åberopa sig tyskarnes, danskarnes och norrmännens exempel. Men om det behagat dessa att begå något enfaldigt och otympligt, är då detta ett skäl, som bör mana svenskarne till efterföljd? Skola vi af undseende för våra goda vänner på andra sidan om fjellen, Sundet och Östersjön låta inleda oss på en bana, den somliga af dem sjelfva ogilla? Ettsådant krusande för deras snedsprång vore oss isanning högst ovärdigt och skulle troligen af dem sjelfva blifva efter förtjenst beskrattadt. De såsom tilltalsord, huru enfaldigt och ohjelpligt! Då man tilltalar någon, vänder man sig till en person, men De betecknar ju flera? Då man tilltalar någon, är denne antingen närvarande eller föreställes närvarande; men De betecknar ju frånvarande personer, eller åtminstone förestälda såsom frånvarande? Således vill wan tilltala en närvarande person med samma ord, hvarmed man omtalar en mängd frånvarande, hvilka möjligen uppehålla sig t. ex. i Australien, Kalifornien eller ock på sjelfva Grönland! Gifves det något förnuft i ett sådant tilltalsord? Men de goda danskarne och norrmännen! Ja, det är ledsamt, att de låtit fängsla sig i den boja tyskarne dem pålagt, men vi svenskar kunna ej hjelpa det. Det vore mycket bättre att de sjelfva befriade sig från denna boja, heldre än att vi skulle bjelpa dem bära den. Befrielsen torde ej kosta dem mera besvär, än det skulle kosta oss att framträda med den nya blacken och dessutom, med ett rep eller en kedja i handen för att uppehålla den. Man åberopar främmande exempel, men i fall sådana skola gälla, hvarföre då ej hemta dem från engelsmännen och fransmännen? Dessa hafva, som bekant är, hvar för sig ett annat tilltalsord, fullkomligt motsvarande det svenska Mi. Vid det sistnämda ordet äro vi svenskar långt för detta vana; det finnes i våra böcker, det höres ifrån scenen, och hvad mer är, det är ej obekant bland kärnan af landets befolkning, åtminstone ej i norra orterna. I insändarens födelsebygd och omgränsande socknar brukas det bland allmogen såsom tilltalsord af yngre till äldre personer allmänt. Ordet Mi är der någonting helt naturligt och anses som om det ej kunde vara annorlunda. Deremot om en yngre herreman tilltalar en äldre bonde, torpare eller ock en helt simpel arbetskarl med ordet Du, så förtryter detta den tilltalade, om han ock ej bekymrar sig om att låta den tilltalande märka, eller ock af fruktan tillbakahåller sitt missnöje. I södra orterna nyttjas ordet I, och är der fullkomligt berättigadt. Vill man således taga seden der man kommer, så begagnar man sig af det ena cller andra ordet, efter omständigheterna. I-insändarens öron låter dock Ni i dagligt tal vackrare än I, dels derföre att han ifrån barndomen är van dervid, dels derföre att hvad man kallar hiatus eller glappning i talet derigenom undvikes. Genom sammanträffande af flera konsonanter framför MM uppkommer deremot intet missljud, ty N är en så len konsonant, att den utan någon ansträngning uttalas; fastmera bereder den, efter före-, gående, möjligen sträfva konsonantförbindelser; en ej för hastig öfvergång till det veka vokalljudet. — Man invänder, att Ni ur språklig synpunkt är ett förkastligt ord, derföre att dess första bokstaf öfverflyttats från verbernas ändelse i 2:dra personen pluralis och sammansmält med pronomen I. Men huru många, utom de språklärde, hafva i vårt land reda på denna sammansättning? I den stora allmänhetens ögon är, hvad uppkomsten beträffar, detta JVi lika godt, lika fullbördigt som något annat svenskt ord. Våra svenska grammatici lära väl ock ej alla, knappast någon, taga sig saken så nära om hjertat som den eller de, hvilka emot användbarheten af ordet Ni framkommit med ofvan anförda inkast. Hafva desse senare besitinat, att svenska språket, för att ej tala om provinsdialekterna, ej saknar andra företeelser af ungefär nah de höst off. LER NT beraeifrån så NA