sin höjd skaffat mig en skrapa. Jag skyndade till sekreterarens embetsrum. Jag vill åtminstone veta hvarför jag blir straffad. Kanske är det något misstag, som jag kan förklara; kanske kan jag helt och hållet urskulda mig. Jag kände inom mig att så icke kunde förhålla sig. Genom lång erfarenhet visste jag att, om ock en orättvisa erkändes vara begången, man aldrig fick upprättelse derför. Men sådan är menskliga naturen, att, för att hjelpa oss att bära ett missöde, vi känna ett instinktlikt behof att fägna oss med ett bedrägligt hopp. Det var tidigt och sekreteraren var ännu icke på sin post. Jag väntade på honom på gatan, för att vara säker uppå att han icke skulle undgå mig. Slutligen syntes han; jag gick fram till honom, och med antaget lugn, som vederlades af darrningen i min röst, bad jag att få veta hvilket det felet vore, hvarföre jag straffades med ett helt års förlust. Det kan ingen bättre veta än ni sjelfp, svarade sekreteraren plumpt och gick vidare; men jag var för ifrig att låta honom sålunda undkomma, och jag följde efter honom. Jag svär på att jag ej har mer begrepp om hvilket mitt fel kan vara, än ett ofödt barn. Om jag skall bli straffad, måste jag åtminstone få veta för hvilken förseelse. Den störste brottsling har rättighet att få veta hvarföre han blir hängd. Skälen till mitt fällande äro tvifveltutan införda i provincialstyrelsens för dagen före i går. Detta protokoll begär jag att få se, och ni kan ej afslå-min begäran. — Detta var rentaf omöjligt; provincialstyrelsens sessioner vore hemliga; att meddela protokolten vore ett groft tjenstefel. Med sådana skäl tillstängde sekreteraren dörren till sitt embetsrum, dit jag hade följt honom, midt för min näsa,