DBerpå försökte han, understödd af lokalmilisen och omkring 40 för ändamålet förhyrda amerikanare, återtaga fartyget, seglade i två båtar fram mot Regina Coeli och blokerade på sätt och vis fartyget. Så stodo sakerna den 15 April, då britiska kofferdiångfartyget Ethiope, kapten Croft, anlände. En hr Newnham, britisk konsul: och tillika fransk konsularagent i Liberia, hade ditbeordrat fartyget. Då detta ångfartyg närmade sig Regina Coelis, begaf sig kapten Simon, som oaflåtligen behöll sitt fartyg i sigte, ombord på Ethiope., förklarade att han var befälhafvare på Regina Coeli och frågade på hvad vilkor det britiska ångfartyget ville bistå honom. Han hade nemligen från första stund yttrat såväl till hr Newnham som : till franska regeringsagenten, att han icke ville begagna sig af Ethiopes bistånd, såframt man ej på iörhand vore ense om vilkoren. Härpå fick han icke något svar. Spanske vicekonsuln i Acra och en fransk köpman, hvilka såsom passagerare befunno sg ombord å Ethiope, underrättade honom att man stod i begrepp att taga hans fartyg i besittning. Kapten Simon uttryckte då sin önskan, att få begifra sig ombord på Regina Coelis, men förhindrades derifrån, fasthölls och sattes under två engelska matrosers uppsigt. sRegina Coeli togs emellertid i släptåg af ;Ethiope, utan att å utvandrarnes sida röna minsta motstånd, och man seglade sin väg. Kapten Simon bad spanske konsuln åtminstone utverka, att man väntade tills han hunnit i land afhemta fyra af sitt folk, af hvilka tvenne voro sårade. Kapten Croft vägrade likväl detta på det bestämdaste och fortsatte färden till Monrovia, dit han ankom ungefär kl. 8 på aftonen. Löjtnant Pointels berättelse om denna händelse lyder sålunda: Spanske vicekonsuln, hr Manuel Leira y Daroca, var ytterst uppbragt öfver detta kaptenens på Ethiope skamliga beteende och protesterade öppet deremot, att man lemnade de åtta fransmännen i sticket. Då kapten Simon kommit i land i Monrovia, begaf han sig till franske konsularagenten hr Newnham, underrättade honom om hvad som händt och protesterade mot fartygets borttagande. Å andra sidan framstälde kaptenen på Ethiope saken uti en skrifvelse till hr Newnham så, som hade han räddat ett på öppna sjön öfvergifvet och utan ledning kringdrifvande fartyg. De liberiska myndigheternas svaghet eller medbrottslighet förökade svårigheterna. De upproriske emigranterna plundrade Regina Coelis last på Monrovias redd, i närväro af kassören på Ethiopes, åt hvilken vården om fartyget blifvit öfverlemnad, hvarefter de gingo i land och skingrade sig i alla väderstreck, utan att ringaste försök blifvit gjordt att häkta de ibland dem, hvilka af deras kamrater bene såsom de elfva franska matrosernas mörare. Efter meddelandet af denna franska berättelse tilllade lord Malmesbury, att densamma vunne stöd genom ett bref från kapten Croft, hvilket han likaledes uppläste. Af detta bref, äfvensom af britiske konsulns berättelse, vill det synas som hade Ethiope, ingalunda af deltagande för negrerna tagit Regina Coeliv i besittning, utan emedan kapten Croft betraktade det franska fartyget såsom befinnande sig isjöröfvarehand och han derföre icke ville gå miste om bergarelönen. Den franske kaptenen har intet ögonblick förlorat sitt fartyg ur sigte och han har vägrat betrakta detsamma såsom varande räddadt af engelsmännen. Derföre har han äfven vägrat utgifva bergarelön. Regeringen i Liberia hade tillrådt honom att vända sig till republikens domstolar. Sannolikt hade hon icke känt sig stark nog att vidtaga några ytterligare steg. Derpå hade de franska örlogsfartygen anländt och afseglat med Regina Coeliv. Enligt konsulns förmening hade den franske kaptenen haft rättvisan på sin sida. Lord Brougham, som sedermera yttrade sig, medgaf, att i kapten Simons närvaro ingen haft laglig rätt att taga Regina Coelis i besittning. Dock vore han i besittning af bevis, att de ombord befintliga negrerna icke voro fria utvandrare, utan slafvar, på kusten uppfångade af menniskojägare, samt af de inhemska slafhandlarne och höfdingarna försålda. Han styrktes i denna tro af den omständigheten, att negrernas händer burit spår af handklåfvar. Grefve Grey tyckte att hela historien ännu läte ganska misstänkt. Om negrerna verkligen blifvit sålda såsom slafvar, stode han fortfarande fast vid sin åsigt att de haft rätt att bruka våld för att ernå sin frihet. I detta fall hade de varit i rättmätig besittning af fartyget, hvilket då icke längre hade kunnat betraktas såsom franskt fartyg, ock den engelske kaptenen hade varit berättigad att egna dem allt det bistånd, hvaraf de kunde vara i behof. Och härmed slöts öfverläggningen för denna gång. Lord Stanley föreslog den 24 Juni ostindiska billen till andra läsning och motiverade a utförligt sitt förslag. Hr Bright förlarade, att han ej ville motsätta sig andra läsningen af billen, ehuru denna på långt när icke motsvarade de anspråk man hade på densamma. Enligt talarens åsigt borde Ostindien regeras af en minister utan något rådskollegium, men med biträde af understatssekreterare. I stället för -en generalguvernör, borde fem särskilta residentskap inrättas, hvilkas guvernörer skulle stå i direkt korrespondens med ministern i London. I alla händelser borde, om billen ginge igenom, fullkomlig amnesti proklameras. Hr Wbhiteside Yörsvarade billen och isynnerhet tillsättandet af ett rådskollegium. Efter debattens slut genomgick billen andra läsningen utan någon anmärkningsvärd opposition och utan omröstning. Följande dagen blefvo tre i underhuset framstälda amendement till billen förkastade. Det första, enligt hvilket den nye statssekreteraren för Ostindien endast skulle ega att i öfverensstämmelse med rådskammaren fatta beslut, hade blott 7 anhängare. De båda öfriga amendementen hade blifvit framstälda af lord Palmerston. Det ena af dem angick medlemmarnes antal i rådskammaren, hvilket lorden ansåg böra nedsättas från 15 till 12. Det förkastades med 227 röster mot 65. Det andra palmerstonska amendementet, enligt hvilket drottningen skulle ega utnämna alla medlemmarne i rådskammaren, hvaremot billen innehåller, att de dels skola utses genom val, dels utnämnas, förkastades med 240 röster mot 49. ; I båda parlamentshusen ha nyligen debatter uppstått om Themsens pestartade utdunstningar, hvilka göra de vid floden belägna qvarteren nästan obeboeliga. Lord Malmesbury förklarade i öfverhuset samt sir John Manners och hr Disraeli i underhuset, att detta redan ådragit sig regeringens uppmärksamhet, men att hon icke kunde göra något dervid, emedan hon icke egde befogenhet att tvinga vederbörande stadsmyndigheter att vidVv Abort Ar RR . seg