RylNRa5 MCKGUNCISC DIILVIL SJOTCL LIM CI TUTdamentalartikel. För att förstå, hur kyrkans ortodoxe kunna fästa vid barndopet efter vår kyrkas bekännelse en så öfvermåttan stor och hitintills okänd vigt, bör man ihågkomma: Liksom man på naturvetenskapens gebit allt mer sökt följa och göra sig reda för de krafter, som verka i universum, så har man äfven på menniskolifvets stora område alltmer sökt följa och göra sig reda för de lagar och krafter, af hvilka menniskosjälens utveckling eller försoffning, gudaktighet och ögudaktighet, dygd och last äro betingade. På andens område så väl som på naturens har härvid framstält sig-såsom en gifven lag, att ingen. kraft kan verka, med mindre någon mottagningsförmåga för densamma finnes hos det subjekt, på hvilket den skall:verka. Men detta är hvad de ultra-ortodoxe förneka och fördöma såsom en farlig rationalism. Guds ande skall enligt den verka på ett fullkomligt hemlighetsfullt och magiskt sätt, som utaf intet menniskoförnuft låter sig utgrundas, liksom i dopet det späda barnet på ett för detsamma fullkomligt omedvetet sätt födes på nytt till till ett evigt lif; och det kan endast genom en brist på konseqvens förklaras, att man på uppfostran, lärdom, omvårdnad, på kyrka och sambällsförhållanden, fäster ens den allra ringaste vigt enligt detta åskådningssätt. På magiskt sätt genom barndop, nattvardsgång samt andra kyrkliga akter af kyrkans vigda tjenare borde ju dock allt vara gjordt, hvad till det nya lifvyets uppväckande och näring hörer, enligt detta föreställningssätt; hvVvarföre ock de argaste förfäktarne af detsamma låta sjelfva predikan träda i bakgrunden för sakramenterna. Men vi gå till den sjunde och sista satsen, hvilken, såsom den sista i ordningen, också utgör sjelfva finalen i systemet. Klarare, säges det, vän det i 2 Kor. 5: 18 sker (på 2 Kor. 5 kap. har hr Falk sökt stödja hela summan af sina satser), kan det väl svårligen uttalas, att predikoembetet är af Gud, är lika mycket som försoningen sjelf ett föranstaltande ofvanefter, och iekeett uflöde-af den presterliga församlingen. (Detta har hr Angeldorff, den Guds mannen, sjelf kursiverat i Christianstadsbladet.) Dennas rättigheter och skyldigheter ligga alla inom det enskilta lifvets område. Och denna sats, med hvars upptagande i dess helhet vi icke vilja belasta utrymmet, afslutas med denna, äfven af hr A. kursiverade uppmaning: Må vi då icke frukta att gent emot tidsandan högt uppbära vår gudomliga fullmakt, på sämma gång vi af Honom, som gifvit oss den, nedkalle nåd att allt mera rält uppbära den!, Här ser man åter en ny sats, som intill våra dagar, åtminstone inom den protestantiska kyrkan, varit okänd. Att konungarne äro af Gudil och att man hos dem har att vörda spiran af den osedde herrskarens glans,, är en gammal, nu mera. urmodig doktrin; men att äfven presterna, de genom biskoplig handpåläggning invigda, äro af Gudi, det är en splitterny lära, hörande till den ny-lutheranism, som nu ifrån många håll så oförsynt predikas. Men torde någon fråga: Är detta ej bibelnslära? Står det ej tydligen i det af hr F. åberopade bibelstället, 1-sammanhang med de orden, att Gud försonat oss med sig sjelf genom Jesum Kristum, att nan gifvit oss (apostlarne) embetet att predika samma försoning? Ack!l. För hvilka doktriner hafva ej Pauli ord fått tjena! Han säger ofta om sig sjelf, att han icke blifvit kallad till apostel af eller genom någon menniska, utan allena af Gud, uttryckande härmed, att han icke blifvit kreerad till sitt apostlaembete genom någon mensklig kallelse eller någon mensklig ordination, utan ge Guds omedelbara röst uti hans inre, . ä. i samvetets stämma ochi det inre tvång, I som blifvit verkadt uti hans själ genom en sann kännedom af Jesus Kristus. Också fick han på sin tid uppbära mycken smälek, derföre att han icke hörde till de tolf, som hade åtföljt Jesus, och icke heller af dem blifvit till apostlaembetet förordnad; alltså i sjelfva verket i förhållande till dessa var en lek-) mansapostel. Det är i sanning den oförsyntaste af all oförsynthet att till stöd för presterskapets gudomliga anseende såsom ett embetsstånd djerfvas åberopa sig Paulus. Att tro, folk skulle kunna inpudras). häraf, det förutsätter, att ingen mer skulle förstå att läsa bibeln. — Så länge de kristne ännu voro en förföljd hop, var ingen fara att. många kunde vilja öfvertaga predikoembetet och dermed träda i spetsen för denna smädade och förföljda skara, som icke lifvades af den mest brinnande tro och en lågande nitälskan att verka för sanningen. Men annan blef ställningen, när omsider hedna-1 verlden genom Constantins öfvergång blifvit) öfvervunnen och förföljelserna hade upphört. Prestembetet blef nu ett aktadt och äradt kall och försedt med rika emolumenter, det äfven I de högsta inom staten ej aktade under sin värdighet att emottaga. Prestaembetet blet ock härmed ett kall, som för befordrandet af sina ändamål, i likhet med andra myndigheter, gerna tog sin tillflykt till utvärtes medel. såsom det ännu sker inom våridealiska statskyrka. På detta embete öfverflyttade man nu beskrifningarne af det rent andliga embetet, liksom man på barndopet öfverflyttade beskrifningen på det dop, som i den kristna församlingens första dagar under helt andra förhållanden egde rum, och så bildade sig efter hand den mäktiga hierarkiska bygnad i Rom, som gjorde snart sagdt hela kristendomens predikan från en rent andlig sak till en tom utvärtes form. Hedendom var i det utvärtes öfvervunnen, men tog i stället uti det inre på sjelfva påfvedömets tron sitt säte. Denna hedendom, uti dess många förgreningar och under den icke sällan antagna Masken af helighet, är det, mot hvilken ännu kristenheten förnämligast har att kämpa. NORGE. Tidningarne från Kristiania gå till den 18 lennes; men innehålla föga af intresse för svenska läsare.