Sh TS ERAEAE ETTER ERT Rag RSS BIGE EL ET GALLAS KISA VET KoAg strid på fullt allvar. Latinet, det man numera, trots allt pedanteri i skolväsendet, bar svårt att. vänja sin tunga vid, lägges bort Disputationsämnet inskränkes ej heller mer till den sedan sekler på förhand bestämda och . afgjorda. artikeln, utan rörer sig omkring dagens brinnande frågor; inga officiella oppomenter behöfva utses, då man på förhand kan göra sig förvissad, att män ej sköla saknas, som uppträda både för och emot. Och om väl nu såsom: fordom deltagandet i öfverläggningarne är inskränkt till ståndets egna män och stiftsbröder, så äro dock öfverläggningarne numera ingen likgiltig sak för någon, som öfver hufvud intresserar sig för kyrkliga angelägenketer, emedan, om härvid också inga beslut fattas, dessa öfverläggningar dock äro en återklang af de idger, känslor,sträfvanden och förhoppningar, som röra sig hos det nu från så många håll antastade ståndet; Också kan icke nekas, att sjelfva programmet, eller de satser, som af disputationsaktens utsedde preses hr prosten J. BR. Falk blifvit framstälda till öfverläggningsämne; har sin stora märkvärdighet.. För att ej nämna Lunds domkapitel och dess teologiska fakultet, har Lunds stifts presterskap redan genom sin bekanta opinering i religionsfrihetsfrågan ådragit sig uppmärksamhet. Det har stått fram, kämpande såsom pro aris focis för allt föråldradt barbariskt tvång och hierarkisk maktfullkomlighet; och äfven vid det nu bhifvande prestmötet tyckes denna anda, att: döma af sjelfva programmet; ej vilja förneka sig. Hr en Falk är en djerf kämpe. Också hafva ans satser tillvunnit sig det af hr Angjeldorf inspirerade Kristianstadsbladets högsta loford. För vår del, säger det, hafva vi sällan läst något på en gång mera sant till innehåll och ädelt i uttryckssätt än dessa satser. De hedra sin författare för det frimodiga vittnesbörd han genom dem aflagt om sanningen, och de hedra biskopen, som under dem ;skrifvit sitt approbavi. Skada, att Hildebrands dagar äro förbi och svårligen torde kunna åter upplifvas! Utrymmet medgifver dock icke att intaga in extenso de tämligen långa satserna, ehuru likväl icke alla, utan endast de 7 mest begrundansvärda, af Kristianstadsbladet blifvit meddelade. Vi meddela dem i sammandrag till deras hufvudsakliga innehåll, bifogande härpå några betraktelser. I första satsen tillråder författaren varsamhet, nit och försigtighet, tilläggande härvid uttryckligen, att intet godt uträttas med våld. Men äfven undfallenheten måste hafva sin gräns, anmärker han och frågar, hvar den rätta medelvägen är. I andra satsen uppmanas ståndsbröderna att icke hvarken af menniskofruktan eller för menniskors pris gifva efter för de domar, som låta höra sig, vare sig ifrån folk eller enskilta. Tredje satsen är riktad mot den bekanta botgöring, som af Svensk Kyrkotidning i hela ståndets namn blifvit gjord. Denna är, menar hr Falk, om än välment, dock icke vislig. För kyrkans gudomliga öfverbufvud bör man förödmjuka sig, men icke göra sina brister till ämnen för tadel inför folket. Dessutom, hvilka statens tjenare äro mera oförvitlige än vi? frågar han. I fjerde satsen kommer hr Falk dock först egentligen in på tidens brinnande frågor,. Men rörande de förnämsta bland dessa, hvilka nu uppröra icke allenast vårt land, utan nästan. hela: vår verldsdel, frågar han: Våga vi väl anse dem framkallade af något särde les. djupt andligt behof, eller de förbättringar, dermed åsyftas, för detta behof af väsentlig vigt? Är kyrkans ställning, sådan den bland oss förefinnes, för frälsningsangelägenhetens genomförande verkligen hinderlig? Vi kunna ej tro det. Hon är statskyrka, och det mer än kanske på något annat ställe. Men skulle vi deraf göra henne en förebråelse, ett vedernamn, eller anse denna förbindelse i sig sjelf oförenlig med den frihet, hon i Kristi kärlek eger? Visst icke. Snarare är den idealet för all kyrka på jurden. Denna ställning kan förbättras. Hvilken härnere kan det ej? Äfven en apostolisk förvaltning lemnade ju något att önska. Må man då förbättra, utan att omstörta den. Men den kan ock försämras, och lyssna Vi till dagens röster och dagens erfarenhet, månne då denna är den rätta tiden att företaga dess reformerande? (När här väl någonsin denna uti de stationäres ögon varit inne?) De som vilja deri inrymma allt mer folkelement, hafva de ock besinnat, om icke detta redan i rätt betydande mån ingår deri? De, som kämpa för subjektivitetens (d. ä. samvetets och öfvertygelsens) rätt, må de ej betänka, att majoriteten af de stilla i landet ock har någon rätt emot den oroliga och missnöjda minoriteten, att splittring i tro och bekännelse måste omsider splittra det hela, både stat och kyrka, och botemedlet sålunda blifva värre än sjukdomen,. Här får man alltså veta, att vår statskyrka är idealet för all: kyrka på jorden. Lyckliga land, som åtminstone i ett fall hunnit idealet! Vi spara för öfrigt tills längre fram alla betraktelser. Hvad femte satsen vidkommer, bekänna vi oss icke rätt kunna fatta, hvad med densamma åsyftas. Vill han försvara presterskapets rätt att såsom stånd deltaga uti representantkallet samt andra för själavården främmande bestyr, eller att såsom prebendeinnehafvare. under det de egna sin tid och sina krafter åt ett helt annat kall, ba pastorater, af hvilka de draga inkomsterna, men dem de icke sköta Vi ha för vår del aldrig hört, att någon betraktar bildning, vetenskap och konst som farliga för eller oförenliga med religionsläraren: kall, om icke en och annan uti de ortodoxt konservatives eget läger. Den någo dunkla satsen lyder: En hvar, som, tvingad af Kristi kärlek, lefver honom, känner då ingen, icke ens Kristum, efter köttet. Allt yttre är för honom så förgånget, som pro: fetians tider med lagen för dem som derunder voro Men denna undergång var ju från en annan sida endast en högre fullbordan, Annorlunda får då ickt heller hvad som hör till den yttre verlden vara fö Lan dt — Det HRbsRA OR TT, ER ARdact. Pr