BLANDADE ÄMNEN. Den komparativa språkforskningens stamlader. Eugen Aram var denne stamfader, densamme, som utgör hjelten i Bulwers bekanta roman. Xär Bulwer skref detta arbete 1831, egde han ingen kunskap om. Eugen Aram i annan lärd egenskap, är som botanist geolog; först i ett företal till 1849 års upplaga nämner han att han fått sig meddelad: ett smärkvärdigt utkast till en ny ordbok, af Aram, i. manuskript. En bibliografisk ferskare, L. Bucher, har i år påträffat Arams lexikografiska arbete tryckt ibland bihangen.i en liten gulnad duodes-i British Miseumv, och derur lemnat ett utdrag, hvaraf man finner att Artam hade gått vår tids komparativs språkforskare i förväg och hunnit så långt på. hans h deras gemensamma bana, som man för ett århindrade sedan kunde hinna, med de då tillgängliga få ledtrådarne till en dylik forskning. Alla våra lexikograers — säger Aram — vhafva till. det mesta åtnöjt sig med ett ganska inskränkt område. De tyckas icke haft någonting annat i sjgte, än att för ungdomen lätta inhemtandet af latin.och grekiska, och hafva dervid nästan allmänt ansett det förra såsom härledt ifrån det sednare. Dessa, begge puskter synas. tagit hela deras uppmärksamhet och möda i anspråk. Det tycks att de gamle kelterna, om man får döma efter de otaliga spär, som de efterlemnat i Grekland, Gallien. ch Britannien, såväl som i hela vestra Europa, hafva varit om icke ur-invånare, åtminstone dessas efterträdare och underkufvare: att deras språk, huru föråldradt och :stympadt det-än visar sig, likväl ar igenkäoligt ännu i alla dessa trakter: att det spridt sig vidt och bredt och fullkomligen synbart, i namn på källor, strömfall, floder, skogar, höjder, fält, sjöar, haf, berg, städer, byar, och i andra lokalnamn, hvilkas härledning, så vidt jag vet, aldrig blifvit förklarad: att det fortlefver ännu i utdöende dialekter bland irländarne, i Nedra Bretagne, på Hebrider a, i Kantabrien och i Wales bergsbygder: att. mycket deraf ännu förekommer i våra äldre skalders verk, och mycket fortlefver ännu hos folket i Cumberland, Ox, 3.V., ehuru. obekant och obemärkt: att det ursprungliga latinet, så väl som den ursprung iga grekiskan, är till en del keltiska :att det var keltiska, glättad af grekerna, förfinad af -romarne, som — blott i två-olika dialekter — halkade fram öfver Virgilii lappar och klingade från Homeri. Härmed, anmärker Bucher, ser man alltså nutidens förnämsta språkupptäckt anad, den upptäckten nemligen, att de grekiska, latinska och germaniska språken äro fränder. Och mer än anad; ty det var icke någon lyckad kombination af ett fantasirikt hufvud som ledde till denna tanka, utan en tidigt genom grundliga matematiska studier öfvad tänkares säkra steg. Årams förtjenst lider ingen minskning deraf, att han oriktigt anser keltiska vara urspråket; om Sanskrit. kunde han, på sin tid, icke ega någon kännedom. Hans samtiding, Clive, grundläggaren af engelska väldet i Indien, hade annat att ombestyra, än att gräfva efier språkrötter; och hvad som förut hade bragts till Europa af jesuiter, låg uftder lås och bom i Vatikanen. Namnet Kelter eger hos Aram icke den noggrannt :begränsade bemärkelse, som etnografien har i vår tid gifvit detta ord; Aram förstår med kelter asiatiska invandrare, som han ömsevis kallar scyther, tatarer, kinumerier och kimbrer. Utl Irkutsk skall man hafva uppfunnit en ångsläda, som visat sig vara fullkomligt åndamålsenligpå-jemna ytor af snö eller is.