tyckes hafva haft för afsigt att inströ en mängd anspelningar på dagens litterära strider. Styckets hufvudämne är sålunda kärleken : den unge ; konung Amundus älskar ;konun uidos af Lusignan dotter, den sköna Flo innas men dennas stjufmoder, som hatar F rinna, vill på allt sätt afböja detta parti, och då hon ej kan få Amundus dödad, låter hon med hjelp af trollqvinnan Sysis, det ondas representant, Amundus förvandlas. till. en fogel. i hvilken skepnad han borde förblifva i sju år. Genom Amundi vän, den vise Deoläti tillhjelp löses dock Amundus ur sin förtrollning och blifver slutligen förenad med Florinna. Man kunde sålunda förmena, att Sysis och Deolätus, såsom det godas representant. äro de, emellan hvilka striden utkämpas och att denna strid sålunda är en strid emellan det goda och onda, men Florinna och Amundus blott marionetter, hvilka ingen fri sjelfbestämmelse ega. -Men dervid besinnar man ej, att vi här befinna oss på sagans grund och sagan förutsätter för sig sådana utom det vanligas område befintliga makter, hvilka bestämma menniskornas handlingar. I sagan har menniskan så att säga ännu ej blifvit befriad från sin naturbestämning, utan naturen sväfvar öfver henne såsom en högre makt, för hvilken hon måste böja sig. Florinna och Amundus blifva i alla fall hufvudpersonerna, ty om ock Sysis och Deolätus sig emellan kämpa en strid, så rör sig dock ej denna omkring det onda och goda i dess rena allmänhet, utan med särskilt afseende derpå, att ettdera bör segra och i sin makt behålla Amundus. Sålunda framstår klart den grundiden i stycket, att det goda och sköna, oaktadt alla hin der, som kunna ställas detsamma i vägen, likväl segrande går sin väg fram. Atterbom var en 1ik och varm natur, begåfvad med sångens gåfva i hög grad och med ett synnerligen fint öra för formens skönhet. Det är således naturligt att detta arbete. i fall det hade blifvitfulländadt, i alla händelser skulle intaga en framstående plats i litteraturen redan genom det poetiska värde, som sagan i och för sig besitter. Men på äkta nyromantiskt vis har likväl Atterbom gått alltför långt för att göra sitt poem riktigt högpoetiskt. Icke nöjd med sagan, i dess enkla gestalt, har han sökt deri inblanda en mängd djupsinniga Schellingska resonnementer om verlden och dess upphof, om tillvarelsen, om själarnes tillstånd efter döden 0. s. Vv. allt troligen för att gifva detsamma ett högre värde. Atterbom var svärmisk, och hans känsla var måhända ännu lifligare än hans fantasi, till följd hvaraf han ofta i sina poetiska arbeten inmängde en hop saker, hvilka han med starkare reflexionsförmåga borde hafva derifrån aflägsnat. Sålunda har han, då han ville gälla såsom skald, förefallit allmänheten alltför filosofiskt djupsinnig och dunkel för att rätt slå an, och såsom filosof har han åter förefallit männen ex professo alltför poetisk för att gälla något såsom tänkare. I Fågel Blå har han också gjort flera af personerna till rätt djupsinniga grubblare. Att Deolätus är en drömmande filosof, är väl ej någonting att säga om, men underligare förefaller att drottningen är en rationalist, som betviflar hvarje öfvernaturlig princip, på samma gång hon söker trollqvinnan Sysis tillhjelp för verkställandet af sina planer. Oeh ändå mera förvånande är, att enligt det första utkastet kan ej heller den fånige konungen fritagas från en hel mängd filosofiska grubblerier. Men om man sålunda ser sig nödsakad indikta hvarjehanda främmande elementer, så synes oss detta vara ett bevis derpå, att man för sig sjelf förnekar att i ämnet i och för sig finnes nog af poesi. Och Atterbom tyckes måhända sjelf hafva insett att han gått för långt, eftersom han aldrig företog sig att fullända sin Fågel Blå. Sålunda står då detta arbete qvår såsom en vacker ruin inom vår vitterhet, och vi vilja ej afgöra om det var till oersättlig förlust för den fosterländska vitterheten att det aldrig blef fulländadt. Att döma af det utarbetade fragmentet, skulle väl poemet kommit att innehålla flera utmärkta partier, men också andra, dem man ej kunde skänka annat än det måttligaste bifall, och af detta slag är utan tvifvel Holofernes person, den förf. med våld synes vilja göra till en humoristisk figur. är — — Gefion, en diktsamling af Herman Bjur