ännu fortfarande författningsenligt har be stånd, men huru icke desto mindre till be gagnande vid skolorna, vid konfirmandundervisningen och vid kyrkoförhören en gemen sam katekes (den i storhertigdömet Badens evangeliska kyrka antagna) blifvit anbefalc för hela evangeliska landskyrkan, alltså med åsidosättande af de konfessionella skiljaktigBeter, HKvilka skilja lutheraner och reformerta ifttån hvarandra; att vidare den speciella bildningen för danandet af lutherska prester är försummad, så att vid landsuniversitetet i Giessen ingen lärare föredrager luthersk-kyrklig dogmatik och lika litet äfven vid prestseminariet i Friedberg; att vid besörjandet af lärare för församlingarne det icke sällan händer, att pastorer, vice pastorer, skollärare och skolvikarier förflyttas från reformerta församlingar till lutherska och tvärtom; att, ändtligen, för hela den evangeliska landskyrkan en gemensam psalmbok blifvit införd. För hvarje svensk lutheran, alltså för hela svenska folket, bör detta naturligtvis, såsom Svensk Kyrkotidning menar, vara en varnande påminnelse om . nödvändigheten att värna vår lutherska tro och icke genom inrymmandet af några rättigheter åt någon annan konfessions bekännare ringa vår. ortodoxa lutherdom i fara. Men, frågar man sig härvid, har lutherdomen då i Hessen blifvit med våld förträngd, eller några band lagda på dess bekännares samveten? Nej! Detta har icke skett. Men folket inser icke sin egen själavåda. De äro nog dumma och oförståndiga att vilja vara kristna och protestanter helt rätt och slätt och vilja icke insnöras uti symbolismens trånga snörlif. Men, säger Svensk Kyrkotidning, att dessa steg varit framkallade, icksaf tyrannisk despotism, utan af unionistisk löslighet, och att församlingarne sjelfva, till följd af det kyrkliga sinnets förslöande, i allmänhet icke bemött dem med något allvarligare motstånd, gör naturligtvis den skada, de vållat, icke ringare. Men hvilken skada ha de då förorsakat? Ha härigenom sederna försämrats eller religiositeten aftagit? Eller har folkets framskridande odling och förkofran härigenom på något sätt blifvit hämmad? Nej! något sådant har Svensk Kyrkotidning icke omtalat, ej heller hafva vi från annat håll hört något dylikt påstås; men deremot väl från de trakter af Tyskland, der man genom tvångsåtgärder sökt bevara och upprätthålla den konfessionella lutherdomen. Vi vilja, till gensvar mot notiserna från Hessen, uppvakta med några andra notiser från Mecklenburg, hemtade ur Protestantische Kirchenzeitung n:r 5 för innevarande år. Mecklenburg har troget bevarat sin gamla kyrklighet och sorgfälligt hållit sig obesmittadt af unionens giftström och det unionistiska väsendets synder; pastorernå varna sina bigtbarn för nattvardsgemenskap med den unerade kyrkan, de lemna ingen till unionen sig bekännande tillträde till Herrans nattvard, med mindre han formligen öfvergått till lutherska kyrkan; allt under öfverkyrkorådet Kliefo:hs energiska ledning. Hans organer berömma den sjelfförnekelse, med hvilken pastorerna för kyrkans skull uppoffra sin egen öfvertygelse i religiösa frågor. Också har denna förnekelse sina randiga skäl. För icke länge sedan blef åter en refraktär afsatt ifrån sitt embete, nemligen teol. professorn dr Baumgarten i sjelfva Rostock, emedan han icke kunde inassa sin subjektiva öfvertygelse under den Mecklenburgska landskyrkans objektiva ordning. Öfverallt har man anledning med förargelse åse, huru rationalisterna vilja inkrypa uti erkeluthberdomens trånga rock, men alls icke kunna det, så att deras ortodoxi icke består i något annat än i ett flitigt bruk af de gamla slagorden. Kortligen: RA är den lutherska kyrkoandan afgjordare än i Mecklenburg. Men huru motsvarar tillståndet ibland folket denna officiella kyrklighet? Motståndarne uraktlåta icke påpeka det under oupphörligt hån. Bland 882 rekryter från Schwerin år 1855 kunde blott 361 läsa färdigt innantill, 403 blott osäkert, 103 kände endast bokstäfverna, 13 icke dem en gång. Här ser man ett prof på den allmänna upplysningen och -skolbildningen. Hvad åter sederna beträffar, så anföres enligt den bekante dr Wicherns uppgift, att på 200 orter blott en tredjedel af de födda barnen, på 100 andra blott hälften voro äkta, på 79 åter samtliga barnen under loppet af ett visst år voro oäkta. Det senare förklaras blott derutaf, att uti somliga tyska länder civila äktenskap ega rum, men hvilka af stränga kyrkliga myndigheter icke erkännas, till följd hvaraf de inom desamma födda barnen betraktas såsom oäkta. Och såsom prof på kyrkligheten anföres, enligt hr Kliefoths egen uppgift, att predikanten ofta om söndagarne måste vända om med oförrättadt ärende, emedan ingen åhörare, ingen medlem af hela församlingen, icke en enda infunnit sig, så att af sådan orsak gudstjensten måste inställas. Här ser män ett prof på frukterna inom Tyskland af den samma kyrkliga ordning, hvarmed vär prelatur och vårt riksdagspresterskap gerna skulle vilja lyckliggöra den svenska kyrkan. Lonis Blano om Februarirevolutionen. (Slut från gårdagsbladet).