och naturlig riktning; de förklara detta för verlden högt och evigt, och det skulle tyckas som intet längre borde kunna hindra dem :i deras lofliga föresats. Då komma fem eller sex eller åtta herrar samman — dock icke alldeles vanliga herrar, det medgifves, utan herrar, af hvilka hvar och en förstår lika mycket som eljest tiotusen eller femhundratusen eller tre millioner — desse herrar slå sig ner i en soffa, dricka sockervatten och diskurera en half timma öfver saken; de finna klart som solen att folken i sina ofvanbemälda afsigter icke hafva en den aflägsnastc id om sitt sanna -bästa, och de säga alltså Stopp! Folken bocka sig allraödmjukast. Detta är obestridligen ett af det nittonde århundradets allra märkvärdigaste framsteg. att man kommit öfverens om detta, som kallas Pariserkonferensen, något som är öfver folkvilja, nationalitet och all slags skandinavism, liksom den är öfver de politiska passionerna och intressena i allmänhet. Kan detta endast stå sig i längden, såsom jag redan yttrat, ocl uppfinningen visar sig i praktiken utan vank och villa, skola nationerna hidanefter ha blifvit en gång för alla frigjorda från mycket bråk och många ledsamheter. Detta att på gamla viset kämpa sig sin vilja fram är onekligen en metod af mycket besvir, mycker fara, till och med lifsfara, och så framt det skulle gå derhän, att det för en stor saks befrämjande kostade äfven penningar, t. ex. I rdr rmt om året pr man i och för lofligt bearbetande aft. ex. en allmänt önskad reform af ett eller annat slag, kunde ett land derpå lätteligen blifva ruineradt; derföre i alla mera europeiska frågor huru mycket beqvämare att hänskjuta afgörandet till konferensen och låta dervid i godo bero, liksom i alla inre att helst låta tiden göra allt isamråd med ett par utvalda, hvilka förstå allt detta bättre! Men, skall någon säga, detta är ju just det rätt gammaldags systemet, det patriarkaliska, detta, som en gång så nätt och så precist på hufvudet af spiken uttrycktes 1 det bekanta Staten, det är jag! Men är då icke, att döma efter allt, det egendomliga och präktigaste i vår allranyaste tid det, att i politiken så mycket går efter ett mer eller mindre narraktigt kretslopp tillbaka till sin utgångspunkt, och att det rätt gamla goda omsider blir nytt igen, eller ett bättre nytt, än det någonsin varit? Pariserkonferensen är patriarkalismen, fordom endast praktiserad inom hvar och en stat särskilt, numera applicerad på hela det europeiska statsförbundet. Det är en god och förträfflig idd, uppstånden igen i ännu bättre och förträffligare skick. Bara, som sagdt är, den står sitt .kast och lefver hr konferenssekreteraren Benedetti ut!