tre röster, samt att riksdagsmanna-arfvodet skall, såsom förut, utgöras efter bevillning. Kuranta funderingar i. den högre politiken. j Af ORV. ODD. IT. Omsider efter sju sorger och åtta bedröfvetser har den stora politiska högsta domstol, hvilken kallas Pariserkonferensen, åter församlat sig, för att till allvarligt bepröfvande isista instans företaga diverse saker, hvilka länge väntat på denna yttersta behandling, samt derefter uttala sitt afgörande Sic volo, sic jubeon. Den har visserligen denna gång aflagt något af den yttre höghetens prål och braskande, den har mera borgerligt, än förut, samlat sig i hr Walewskis enskilta förmak, icke i den stora gala-uniformen, utan i svart frack, icke med alla de magnifika kraschanerna, utan med några enkla bandstumpar i en brochette; med ett ord, mera såsom af den franske utrikesministern till ett förtroligt och gemytligt samspråk inbjudna gäster än såsom den allra högsta verldsvishetens representanter, sammankallade med den högre politikens domoch rådhusklocka till utomordentlig session; men konferensen har icke derföre med detsamma afklädt sig något det ringaste af sin inre natur och sina oförytterliga privilegier, Ingalunda. Dessa Pariserkonferens-råder — vi böra noga märka det — hafva intagit sina fåtöljer i grefve Walewskys (grefve, vår herre vete hur!) kabinett, några måhända med treflig nonchalance kastande det ena benet öfver det andra i en eauseuse eller på en kanapå, med den bestämda föresats inom sig, med det gemensamma mot dordre för dem alla, att inom denna slutna krets skola beslut fattas, från hvilka verlden icke må ega någon appell och för hvilka Europa måste i ödmjukhet buga sig som för ett orakel eller en stämma ur skyn. Jag har nyligen talat om dessa allvarsamma, Detänkliga, mycket och djupt menande män, hvilka man någon gång träffar på en jernvägsstation och hvilka, ofta utan att någon dödlig anar det, ega verldens öden i sin bröstficka. För ögonblicket är det just dessa herrar som äro (eller måhända redan vari) församlade hos hr Walewski; hr Benedetti har tagit framför sig ett stycke papper och fattat pennan — icke den berömda kejserliga örnpennan, hvilken endast begagnas till underskrifter, men i alla tall en ganska märkvärdigt diplomatisk — grefve Walewski föredrager dagens stora ärende och de ifrågavarande herrar bisittare uppdraga derefter, hvar efter arnan, ur sina ofvanberörde bröstfickor ett stycke verldshistoria i form af yttrande till protokollet i Paris, hvarunder det serveras sockervatten och is. Derefter diskussion tvärsöfver salongsbordet, gestikulationer åt alla fyra hörnen af kabinettet, djupsinniga rörelser och oroliga skrapningar med fötterna motden granna brässelermattan, inspirationssökande blickar mot det stuccaturprydda taket, ändtligen votering, beslut och signaturer! Ettnyttaf dessa det nittonde århundradets mäktigt genomgripande, :storartadt samhällsomskapande, för det evärdliga beräknade ;statsmannabeslut, hvilka — så hoppas man — skola omsider, om allt får eljest sin gilla gång, realisera inom den ästa af verldar det bästa och oomkullrunkeligaste statsförbund! Det är icke ännu fullkomligt kändt hvad allt vid ifrågavarande konferenssession skall blifva eller redan blifvit föredraget och beslutadt; ett enda är visst: att Donaufurstendömena denna gång varit, om ej det enda, det vigtigaste ämnet på dagordningen. Det har blifvit sagdt, att denna fråga, hvilken i sig sjelf är en fråga af obestridlig betydenhet, icke precist skulle blifva definitift utredd och afslutad vid denna konferens, men att den emellertid skulle komma att ganska bestämdt dervid blifva högtidligen försatt i — stillaståendets majestätiska stadium. Det är alltid: något, det är till och med mycket. Det är icke alltid så lätt att hejda och stanna något, som en gång är på god väg att gå, att gå framåt, att gå framåt med farten af ett Iokomotiv; en vanlig välmenande mellankomst af den förste bäste skulle icke kunna uträtta det, men pariserkonferensen kan det, liksom den. väl kan ungefär allt hvad den vill; den bjuder lokomotivet att stanna tvärt, och det står som slaget:åf apoplexi. Det höll verkligen på att skena i Donaufurstendömena. Man tycktes hafva till den grad uttalat sig bestämdt för en förening melJan tvenne länder, hvilka ega samma nationalitet, samma språk, samma seder, samma intressen, att det knappast behöfdes mer är ett ord ännu, och iden hade varit praktiskt genomförd. De här ifrågavarande folker tyckte detta skulle bli bra, men -statsmänner tyckte det skulle bli illa, allt nogare kringbetänkt; lyckligtvis har man då haft konferensen tillhands, och denna har, som mr Rarey. blåst litet pulver i ögonen på den ostyrigt moldau-wallachen och — fixerat den på fläcken. Hvilken konst och hvilken makt! Tvenne folk sträfva med all sin innerst: tankes öfvertygelse, all sin viljas energi til! att bilda ett förenadt helt; de finna, att som tvenne skilda komplexer betyda de litet elle: intet, som ett enda skulle de erhålla så väl ett ST ökadt inflytande i staternas allmänna förbund. som månodubblade chanser