aritecknade hon: för sig sjelf dessa bättre känslor. Samma afton hon återsett :Gösta::Nordenborg;upptog hon s:äfvenledes sitt :eleganta album och började att genomläsa de skiftande tankar .och erfarenheter, hvilka hon här nedskrifvit. Många af dem rörde sig kring honom, som hon nu återsett, så till sin inre. och yttre menniska förvandlad. Men ju längre hon läste, desto. mera slappades hennes uppmärksamhet. I dag hade alla hennes illusioner, allt intresse för lifvet slocknat. Fxartill gagnade det då att nu längre uppteckna dessa de ljusa mellanstundernas ingifvelser? Hennes öde var ju en gång för alla afgjordt. Ingen illusion återstod henne mer, icke något bopp. Denna öfvertygelse trängde sig oemotståndligt inpå henne, och öfverväldigad af det outsägligt bittra i denna tanke, slog .hon hastigt tillsammans sitt album, smärtsamt genomträngd af den känslan, att det hädanefter skulle blifva henne omöjligt att njuta ens denna sista själsvederqvickelse under de långa dagar af ödslig tomhet, som hon måste genomlefva. Vid samma timma upptog Nordenborg efter vanligheten sin bibel för att läsa ett stycke. Såsom ofta tillförene, föll den äfven nu upp på ett ställe, der en gammal förtorkad blomma låg pressad mellan den heliga bokens blad; men den rörelse Nordenborg erfor vid dess åsyn var denna afton djupare, lifligare än hvad han på länge hade erfarit. Också, under det han, till det yttre lugn och med hufvudet stödt mot handen, syntes sitta försjunken i dess betraktande, genomlefde han ånyoiminnet den betydelsefulla stund, om hvilken hon erinrade; han påminde sig anledningen till hvad som då inträffat, och han tänkte slutlien med djup smärta på hvad han nu fann följderna deraf ha blifvit. Och huru var det detta ögonblick bestildt med den resignation, om hvilken han nyss hade talat med Ebba