Bref från Danmark. Af ORV. ODD. Den 28 Maj. Ett uttryck i min senaste skrifvelse har blifvit utsatt för ett i sanning rätt kuriöst missförstånd och af diverse organer gjordt till föremål för en ytterlig förvåning, hvilken föranleder mig att med ett par ord till ämnet återkomma. Man har anmärkt såsom någonting — jag medger det — obegripligt och förbluffande att regeringen härstädes, hvilken eljest ingalunda tillhör det alltför raska och expedita folket, skulle denna gång till den grad hastat att möta Tyskland med svar på tal, att den redan den Z5, i det af mig omtalade statsrådet, skulle besvarat Förbundsbeslutet af den 20 samma månad. Det är mig icke alldeles lätt att begripa, hurusom någon kunnat i mina ord finna anledning till en dylik tolkning, dervid man sammanblandat hvad som numera, den dag i dag är, visserligen är förbundets senaste sommåation, med hvad som den 13, eller då jag skref mitt senaste bref. var, om icke precist synnerligt annat, dock icke ordagrannt detta, utan en föregående sommation i allmänhet, eller, om man heldre så vill, en serie af dylika. Det är för öfrigt mycket möjligt att ordet sommation, af mig den gången begagnadt, var mindre egentligt och adeqvat för det speciella tillfället, men jag tror mig dock i det närmast följande af samma mitt bref hafva skäligen uttryckligt tillkännagifvit hvad jag egentligen menade, då jag nämde att det på Fredriksborg den 15 dennes fattade beslutet afsåge den instruk ion, som med afseende dels på hvad från Frankfurt redan tillförene emanerat, dels derifrån vore att med temlig säkerhet ytterligare vänta, afsändts till danska gesandten vid det tyska förbundet. Och att just denna fråga vid det omnämda statsrådet förevarit, derom anser jag mig ännu alltjemt böra hålla mig förvissad, ehuru intet vidare derom transpirerat i det offentliga härstädes, och det tilläfventyrs äfven kommer att dröja längre, än jag förmodade, innan det blifver något derom officielt meddeladt, om det numera ens blifver. Deremot måste jag med blödande hjerta fulleligen medgifva, att den af mig antagna version om resultatet af ifrågavarande statsrådsdiskussion, om regeringens ändtligen vidtagna manligare politik att följa med afseende på de tyska oförskämdheterna, kan vara förhastad. ja, att den, när allt kommer omkring, måhända äfven varit det. Det låter sig tyvärr tänkas, att någon ilat med att söka få det inom vissa kretsar trodt, att nu vore regeringen fullt beslutad på att uppträda med en sublim värdighet och en samlad kraft, men att man på samma gång vore fortfarande hundra mil ifrån att hafva antagit ett sådant dugtigare system såsom sitt definitiva ultimatissimum. Inom den danska regeringen har för öfrigt åtminstone allt hittills rådt den öfvervägande benägenhet för att aldrig uttaga ett steg längre, än man i hvarje särskild momang är absolut tvungen till, och aldrig afgjordt bestämma sig för något så, att man icke möjligen i morgon må kunna modificera sin mening, att det kanske i sjelfva verket är litet för naift att någonsin tala om något bestämdt system från detta håll. För min del har jag. då jag senast skref, varit böjd att undantagsvis en. gång. tro det bästa om hr Halls politik; jag har åtminstone icke velat undertrycka den bättre mening derom, som hviskades i mitt öra af kloka foglar, och jag har icke velat undandraga migfrån att, äfven jag, vara engång fullt opartisk och rättvis.; men jag ämnar ingalunda inlåta mig i ca tilläfventyrs förtviflad men ngsstrid med t. ex. Feedrelandet härstädes, då detta tyckes hysa en stark misstro till hela ryktet om regeringens så hastigt påkomna mannamod, eller med