Oberön, elfvornas konung, har råkat blifva litet gramse på sin gemål Titania, derföre — ja hvarföre låter han oss icke så fullkomligt veta, men nog kunde man draga åtskilliga slutsatser af det löfte han aflägger, att icke försonas med sin Titania förr än han fått besked om något älskande par, som i alla frestelser förmått bevara sin trohet. När Puck, Oberons förste hofmarskalk, hör detta, tycker han det vara en lätt sak att ställa allt till rätta, och han har redan i samma ögonblick gjort sitt val af det par, som han ämnar bringa 1 hvarandras famn, d. v. s. först sedan han med deras hjelp återfört Oberon i Titanias. Pucks val har fallit på den tappre riddaren Huon af Bordeaux och kalifens i Bagdad dotter, den strålande Rezia, hvilka den fyndige Puck låter i drömmen uppenbaras för hvarandra, hvarefter de ingenting annat göra än beständigt drömma om hvarandra. Som det emellertid är 300 mil till Bagdad ifrån Huons land, anskaffar Puck ett inventiöst åkdon, emot hvars snabbhet hastigheten hos våra dagars jernvägstrainer är bara lappri, ty inom en timma stå Huon och hans väpnare Scherasmin ansigte emot ansigte med den sköna Rezia samt hennes språksamma tjenarinna i kalifens palats, sedan de likväl först blifvit något oartigt emottagna af lifvakten, som öfverrumplat och fängslat dem, men ur hvilken klämma de snart lyckas att befria sig. Nu uppgöres i hast en plan att fly, och huru skulle Rezia kunna emotstå ett sådant tillfälle att följa sin älskling! Äfven den vyfikna Fatima trifs rätt väl i den muntre Scherasmins sällskap — och de fly. För att observera de älskande under deras flykt ö!ver hafvet till Huons hemland, har Puck satt en liten elfva till utkik på en klippspets vid hafsstranden. Så länge allt är väl ombord, bibehåller elfvan sin ställning oförändrad, men bäst som Puck står och försäkrar den tviflande Oberon att allt skall gå bra, försvinner den lilla elfvan plötsligt, hvilket betecknar ett icke mindre plötsligt fall på Huons platoniska barometer. Puck är emellertid icke rådlös; han uppbesvärjer en ansenlig hop elementarandar, som å sin sida åter på sin förmans befallning uppväcka en förfärlig storm, som splittrar de älskandes farkost. Rezia, Fatima och Scherasmin räddas af sjöröfvare, men endast för att bortföras i slafvari bos bejen af Tunis. Huon, som hinner i land först senare än de öfriga, kastar sig, i förtviflan öfver Rezias förlust, åter i hafvet, hvarest dock Puck har tillreds en räddande snäcka för honom. I tredje akten återfinna vi kalifens dotter jemte Fatima och Scherasmin i Tunis, hvarest de tvenne sistnämde trifvas rätt väl, men slutligen anländer dit äfven Huon och djerfves söka sin Rezia inom sjelfva harems portar. Han lyckas äfven träffa henne, men i samma ögonblick visar sig bejen, som, öfvermåttan vredgad öfver hvad som inträffat, dömer dem till de svåraste straff. Redan äro Huon och hans väpnare öfvermannade, då befrielsens toner ljuda från Pucks magiska horn, och hvilka toner till att börja med hafva den effekt på samtlige tunesare, att de blifva såsom förstenade, hvilket tillstånd dock snart förbytes, först i yttringarne och sedan i tillfredsställandet af en omåttlig danslust, hvarunder de alldeles förgäta sina fångar. Huon, som äfven bestått profvet emot harems förföriska danserskor, har nu blifvit pröfvad nog, äfvensom hans Rezia, till bevis hvarpå Oberon, vid sidan af Titania och omgifven af sitt hof, i mystisk glans uppenbarar sig för de dödligas blickar. Man säge hvad man vill om denna libretto, ehuru ej så omfattande som Trollflöjtens troligen mera till följd af-vana än eftertanke ofta förkättrade dramatiska uppränning, så visar den sig dock likasom den sistnämda hafva haft poetiskt stoff nog i sig för att lemna tonsättarens fantasi ett rikt fält att bearbeta. Weber hade icke, i likhet med åtskilliga andra kompositörer, denna lyckliga eller olyckliga (må läsaren sjelf afgöra hvilket uttryck är riktigast) förmåga att kunna skaka partiturer ur armen; han behöfde tid för att ordna sina ideer, hvilket kan ibland annat synas deraf, att, då han af direktören för CoventGarden-teatern i London erhållit i uppdrag att komponera en opera för nämde teater inom trenne månader, Weber i bref till denne teaterdirektör svarar: Tre månader! De skulle knappt räcka till för att begrunda pjesen och uppkasta planen till musiken. Till ifrågavarande opera var det just Oberon, som af Weber vaides till ämne, och nu, vid åhörandet af denna opera, huru tacksamma måste vi icke känna oss emot Weber, som icke uppfylde den -bråskande direktörens önskan och exdierade detta partitur på tre månader, hvilfet naturligtvis haft till följd att Oberon som så många andra dussinfabrikater i bästa fall gjort en flyktig lycka, för att sedan snart gömmas och glömmas, då deremot denna opera au har att uppvisa så oändligen många drag af poetisk ingifvelse, sann skönhet och målande karakteristik, att den ingenting kan hafva att befara af modets vexlingar eller glömskans makt, så länge ännu sinne för den ädlare musiken gifves till. Om Friskytten, genom sin melodiska rikedom och kraft, sin friska omedelbarhet, har något hos flertalet mera direkt tilltalande och anslående än Oberon, hvars ljufliga, smältande ackorder äro ofta så lätta och luftiga som vore de väfda af månens strj;lar, så torde