välvilligt upplåtna salong att begagna, så stannar man till sällskapet i verklig förbindelse för dess bemödanden. Inom några veckor skall samma lokal ha att inrymma en annan utställning, den af Trädgårdsföreningen annonserade; och vi äro öfvertygade att den nuvarande, Gartnersällskapets, kan anses såsom en värdig förelöpare till den fagra växtrikedom, som då ånyo skall för allmänheten lemna bevis om, att vi i hortikultur ej äro våra grannar allt för mycket underlägsna. IX. LITTERATUR. Dante Alighieris Gudomliga Komedi. Öfversatt af Nils Loven. Tredje delen: Paradiset (Lund, 1835.) Snart har Tegner hvilat tolf-år i sin graf, Franzens milda; barnsligt. fromma lyra klinar icke mer, Atterbom har gått till Lycksafighetens ö. Men åt ingen har deras diktarförmåga fallit i arf; den svenska sången synes vara förstummad; endast då och då klingar något enstaka ljud, och lika hastigt dör det åter bort i rymden. Man kunde väl uppgifva många orsaker till detta förhållande, men hvilka dessa än må vara, så står dock det faktum qvar, att.vi i litterärt afseende för närvarande befinna ossien stillaståendets period. Också hafva de mera framstående förmågorna insett detta, hvilket. synes deraf, att de dels upphört med alla försök till en sjelfständig poetisk produktion, dels med den ädlaste och berömvärdaste sjelfuppoffring egnat sina krafter till att på: vårt språk återgifva den europeiska litteraturens utmärktare representanter. Så har Hagberg riktat den svenska litteraturen med en utmärkt öfversättning af den moderna: tidens förnämste skald, Shakespeare, Lovån har försvenskat Camoens Luslader, Talis Qualis har gifvit oss en lyckad öfversättning af lord Byrons smärre poetiska berättelser och är för närvarande sysselsatt med att på ett värdigt sätt tolka samme diktares oöfverträffliga, fastän ofulländade skaldeverk Don Juan, och J. Andersson har i en vårdad svensk drägt öfverflyttat Goethes mästerverk Faust. I allmänhet är en öfversättning ett i högsta mått otacksamt arbete, ty man besinnar föga och uppskattar lika litet den stora möda, den sjelfförnekelse-en öfversättare pålägger sig, Han skall framförallt återgifva originalets verkliga innehåll, han skall noga se till att ej något deraf förflygtigas i den nya drägten, han måste vara genomträngd af: oriinalets anda och sjelfständigt hafva uppfattat. ensamma, men likväl bör han så mycket som: möjligt söka att ur sitt arbete aflägsna allt som erinrar om öfversättarens egen personligBet. Han får ej slafviskt från det ena språket öfverflytta ett uttryck till det: andra, han måste, ehuru bunden, likväl röra sig fritt, och han bör hafva poetiskt sinne, för att gifva enl. gann och trogen bild af det skaldeverk han öfversätter. Det är språket som isynnerhet drager fördel af öfversättningar, det upparbetas sålunda, det vinner i böjlighet, i rikedom, i formfulländning, genom att på detta sättlikasom tvingas att återge det främmande skaldeverket och tillegna sig dettas former. Härigenom arbetar öfversättaren, fastän medelbarligen, också för litteraturen, och hans arbete blir af mäktigt inflytande, ehuru närmast med afseende på de kommande generationernas framtida sträfvanden. Den svenska litteraturen har åter nyligen blifvit riktad med ett nytt arbete i denna väg, nemligen prosten Lovens ötversättning af Dantes Gudomliga Komedi. Första delen deraf utkom -1856, och öfversättaren hade just hunnit erhålla den tredje och sista färdig från trycket, då han bortkallades af döden. Han hade på sitt arbete användt mycken möda och dertill egnat alla sina lediga stunder under flera års tid. Dantes verk har i alla tider varit ansedt såsom en verklig pröfvosten för öfversättare, och oaktadt den mängd, som i alla länder för: sökt sig derpå, vet man likväl ej hvilken man skall sätta främst, såsom den der bäst kunnat till ett främmande språk öfverflytta den store florentinarens odödliga dikt. Af svenskar har utom hr Loven också professor Böttiger lemnat några prof på en öfversättning af de första sångerna af Helvetet. Vi vilja ej afgöra om denna eger ett bestämdt företräde framför den förevarandes Hr Lovens lemnar otvifvelahdp anledning till åtskilliga grundade anmärkningar, men i alla fall tro vi, att vi böra vara tacksamma för hvad vi erhållit. Det är väl troligt att mången skall förmena att svenskan ofta förefaller nog tung i den för detta språk ovanliga terzinformen, och attuttrycken någon gång tyckas mera än skäligt dunkla och svårförstådda. Denna sista anmärkning synes verkligen hafva något skäl för sig, i fall man icke besinnar ätt sjelfva originalet ofta förekommer i högsta grad svårfattligt, icke minst genom de ständigt återkommande bilderna och allegorierna samt genom de likasom sammanträngda uttrycken, hvilka det ej är lätt för en öfversättare att med bibehållande af samma versform återge i ett annat språk, synnerligast om begge språken till sin struktur äro temligen olika hvarandra, såsom fallet är med det svenska och italienska. Svårigheten vid öfversättningen och uppfattningen af Dantes djupsinniga dikt ökas ej litet deraf, att hela det betraktelsesätt, ja hela den verldsåskådning, som ligger till grund för densamma och hvarpå den hvilar, är så helt och hållet främmande och motsatt vårt rotestantiska sätt att tänka. Ty Dante är. katolicismons skald, hela hans dikt bär vittne om medeltidens teologi och filosofi, och han bör äfven bedömas såsom en representant för detta tidehvarf. Det kan icke vara vår mening att här söka karakterisera Dantes kolossala, oupphunna, och aldrig efternågon viss skala mätbara skaldeverk, om hvilket vi för öfrigt redan utförligare uttalat oss, då första delen af Lovens öfversättning anmäldes. Mycket vidlåder denna dikt, som endast tillhör den tid, hvari det diktades, och detta är den förgängliga sida som det har gemenvant med hVarie mannicskavark: men der fr Te