gaste att skaffa, och man måse tro dem, men Jag ville dock sjelf, med egna ögon, hafva sett dessa gester och dessa blickar. Ett står för öfrigt alltid qvar: marskalken har kallat hertigen af Aumale min nådige herre, hvarför icke rätt och slätt mon duc? Aumale har kallat Pelissier min bäste marskalk, hvarföre icke äfven helt enkelt herr hertig? Går detta verkligen an? Är väl den ene verkligen att betrakta som den andres nådige herre, eller den andre att räkna på som min marskalk)? Tillfälliga sätt att uttrycka sig! svarar man. Men en diplomat har icke lof att uttrycka sig tillfälligt. Det händer då, som nu, att den tilltalade: tar honom på orden. Dessutom, hade de begge herrarne fallit öfver hvarandra i en trappa eller vid en teaterloge, å la bonne heure! Men Pelissier lät särskilt, med berådt mod, enkom, sin vagn nå fram till den orleanske prinsen, han lät derföre sina hästar gå i karrier, han tycktes vilja absolut visa, att ville prinsen en avant,, var icke han den som skulle bli efter .... Allt det der har dock sina märkvärdiga hakar. Och så reser han sig så lång han är upp i landån och skickar en kyss med handen och utropar: God morgon, monseigneur! När allt kommer, omkring, bör det åtminstone icke förundra någon, att saken väckt en ovanligare : uppmärksamhet inom Frankrike sjelft. Och man har dermed fått litet att tänka öfver; om än icke just att tala om; ty hvad får man der egentligen tala om? För ögonblicket om — Montenegro. Jag tog häromdagen i handen ett franskt blad, som började sålunda: De montenegrinska affärerna äro uppenbarligen dagens stora fråga, etc. etc. ete.n Jag har icke det minsta deremot. Dagens stora frågor äro icke så sällan precist af detta skrot och korn, någon gång af obetydligare. Det var en gång ett engelskt kronoskepp, som ej fick nog många salutskott utanför Neapel; det blef dagens brinnande och kolossala fråga, men man har entid haft till och med herr Hasenpflug till en sådan storartad question. Lola Montes har äfvenledes varit det en gång i detta århundrade. För den högre politiken är ofta det skenbart lilla vida större, än vår filosofi drömmer om, och statsmännen hvälfva ofta i sitt hufvud, antagligen med stort skäl, en hel hop saker, under månaders lopp, som vi vanliga dödliga icke skulle anse mödan värdt att hvälfva på i fem minuter. Den montenegrinska frågan är alltså till en början dagens stora spörjsmål, men den är måhända århundradets, när allt kommer emkring. Någonstädes skulle dock Ryssland och Europa oupphörligt drabba ihop; detta ligger nu absolut i hela vår tids riktning, och inre nödvändighet. Sker detta icke mer i Finska Viken eller Svarta Hafvet, hvarföre skulie Jet ej ske i de montenegrinska fjälltrakterna, de Svarta Bergen? För oss, som stå utanför diplomatien, förefaller allt detta som bagateller; .montenegrinerna och turkarne ge hvarandra då och då litet stryk (det kunna de möjligen ha godt af båda parterna!). Österrike stryper en montenegrinsk prest, stadd på resa till det heliga Ryssland, o. s. v. Men hvad veta vi, hvad för märkvärdiga, för hela verlden afgörande, djupare -saker, som ligga under och bakom allt det der, hvad mission furst Danielo egentligen eger i verldshistorien, med mycket mera? Man har glunkat om att der vid Montenegros kuster ligger en eller annan Varangerfjord, enfin! Men derom veta dessa kloka herrar, hvilka i hemliga statsvärf oupphörligt resa mellan alla verldens ändar och Paris, utan tvifvel förträffligt besked, ehuru de, som gudinnan Frigga, icke. omtala det för oss. tidningsskrifvare. Jag har en gång. just på vägen till Paris sett en af dessa verldens mest vetande män, och jag skall ha svårt att glömma denna olympiska fysionomi. . Gud! den som hade endast för fem minuter kunnat läsa tvärs igenom denne man och erfara litet om vår verldsdels framtid! Men han var orörlig, stum, tillproppad, förseglad med fem lack och med segelgarn i kors! Jag erinrade mig, då jag satt der på jernbanestationen midt emot honom vid en kopp kaffe, en gammal historia om huruledes kung Fredrik VI i Danmark, en man som emellanåt hade öfvermåttan lustiga infall, en gång fick den besatta idn att göra en person till kammarherre på det uttryckligen enda vilkor, att han aldrig — finge omtala det för någon, vid påföljd att — såframt någon kristen själ erfore det, ögonblickligen vara från denna sin lysande egenskap skild. Denne kammarherre lefde ett helt lif, utan att verkligen någon kände honom för annat än hvad som från början varit, något ytterst underordnadt, och det var först efter hans död man af konungens egen mun fick veta att verlden egde en kammarherre mindre. Men man hade i många år funnit mannenlidande af en viss besynnerlighet; det hände sig då och då att han plötsligen under ett samtals lopp reste sig med en magnifik värdighet, satte näsan i vädret och yttrade ett sällsamt: Hm, hm! Han tog gerna, så snart han kunde, högra sidan af den, med hvilken han promenerade. Han blef stundom småförargad öfver ingenting och hördes infalla: Mens om jag får lof att fråga, för hvem tar ni mig egentligen ? HT För hvem? För hr Jensen, naturligtvist... Hm, hm !b FA cd 03) ft (rt (ÅN JA FR TA Vg I Jet En IG nt ok förl fina, FN Jk ot AE ät fn ök nä he NR Ds mn kt oc ER PL gt KR tt ft ft från I YT et DR RA SE SA kd hen PA. ga fn En annan gåog: Ni borde iakttaga litet mera gard, min herre, emot en man, som — — Ni har då icke händelsevis blifvit etatsråd ? Hm, hml När ni reser på jernvägarne i Tyskland, finner ni ofta figurer, om hvilka ni gör er den frågan: Skulle icke denne herre vara i sjelfva verket någonting mer, än han har lof att omtala?.. Till exempel en gud, en af politikens dii majorum ordinum? Men känner ni det tillfälligtvis genom en indiskretion,