bara jordbruket. Det behöfdes äfven andra biförtjenster, hvilka han också flitigt begagnade. Bland dessa var den indrägtigaste att köra kol och jern för herregårdens räkning. Han kunde-dermed förtjena minst fem riksdaler :i veckan och likafullt sköta jorden. hvilket var en stor hjelp för oss allesamman. Vi-hade således till: större .delen Brunte. att tacka för vår bergning; men nu var han borta och med detsamma ett af de kraftigaste stöden för vårt framtida bestånd. Min far gick till presten och klagade sin nöd, Denne.visade honom till länsmannen. hvilken försäkrade att han skulle få full betalning för hästen.Han skulle anmäla händelsen hos. landshöfdingeembetet och med det snaraste skaffa penningar. När far en annan dag kom och förfrågade sig om saken, så förklarade länsmannen, att det höga embetet hade resolyerat öfver händelsen; men som häste! icke hade dött under sjelfva resan, kunde omöjligen någon godtgörelse komma i fråga. Mången will påstå, att detta bara var ett knep af länsmannen; som nog tog ut penningarne af vederbörände, fast han behöll dem sjelf. Jag tror likväl att det var förtal; tynågra at konungens anhang hade. kört ihjel fyra hästar för våra grannar, och dessa blefvo efter mycket bråk reelt betalta af länsmannen. Huru det verkligen förhöll sig, är svårt att utreda: men säkert är, att far aldrig fick två styfver för Brunte. jen Det var svårt att sålunda mista sin dyrbarastc egendom, och ännu svårare blefvo följderna. Jag hoppades att far skulle köpa en annar häst. Detta var och förblef omöjligt; ty har hade inga penningar och kunde icke helle, få låna några. .Vi få hjelpa oss fram ändå, sade han med en djup åk när jag någor ång i min barnslighet framstälde en dyl nskan, Det var, som jag redan berättat, i