farande troeller låtsa tro sig: kunna genom våld befästa statskyrkan, eller af dem, som icke anse oss ännu skickliga att kunna i andliga mål andligen ledas, eller af dem, som af skräck för det andliga, i hvilken form som helst, villigt antaga den officiella kyrkligheten som en beqväm täckmantel för sin absoluta likgiltighet, sin frihet från all religion. För alla dessa är den bland oss tämligen gängse katolikskräcken ganska brukbar såsom ett argument för kyrkotvånget. Vi hoppas emellertid, och tidens tecken ha styrkt oss i denna förhoppning, att man äfven 1 det protestantiska Sverge innan kort kommer att inse grundlösheten af dessa farhågor; att man omsider skall finna att det icke egentligen är antagandet af den romerska kyrkans dogmer, utan lånen från hennes författning, som för oss innebära en verklig fara. Hvad de förra angår, ha vi sannerligen ingenting att befara af vidunderliga trosläror om jungfru Marias obefläckade aflelse och mera dylikt. Så mycket mera deremot af det katolska myndighetsbegreppets, det katolska prestväldets inympande på protestantismens former, af kyrkans ställande öfver församlingen, lekmannens fullkomliga beroende af pressen. Den religionsfrihet, som af de tänkande i Sverge eftersträfvas, innebär ingen papism, och bär ej heller någon fruktan för en sådan. De åstunda ingenting annat än en frigörelse från de band, som för närvarande hämma andens verksamhet, som vilja ställa kyrkoråd, prester och polismän emellan menniskan och Gud.