enliga uppgifter. Stadgandet om årliga raporters; aflemnande är. ovilkorligt; och hr ichtles förfarande är en -uppenbar öfverträdelse af: detta stadgande. Att lagen icke innehåller någon särskilt straffbestämmelse, gör ingenting till saken, då det i samma föreskrifves, att bemälte prester skola med skriftlig ed eller försäkran förpligtasatt ställa sig statens lagar tull efterrättelse, ?i hvilket hänseetide de äro lika med statens embetsmän ansvar underkastade. Morgenbladet medgifver i en senare emot Christianiaposten riktad artikel, dels att fru Solaas måste vara icke blott katolik utan äfven medlem af en dissenterförsamling, för att hr Lichtle skulle kunna uppföra henne på sin lista, dels ock att hon, enligt dissenterlagens 5 S, ännu bör i juridiskt hänseende anses som medlem af statskyrkan. Sistnämde blad bestrider deremot att man af den omständigheten, att fru Solaas i juridiskt hänseende fortfarande är att betrakta som medlem af statskyrkan, kan draga den slutsatsen, att hon icke -är medlem af någon dissenterförsamling, samt anmärker vidare, att i fall man antoge denna af Christianiaposten dragna slutsats, så skulle katoliker äfven kunna vara embetsmän, så snart de icke uttryckligen anmält sig vilja utträda ur statskyrkan. I en utförligare artikel för den 10: dennes upptager Christianiaposten nu till besvarande dessa anmärkningar och påståenden. Den anser, att dissenterlagens 2 S, enligt hvilken man påstått Lichtle böra fällas, icke får betraktas enstaka, utan i sammanhang med 1 och 15 SS af samma lag. Uti I lemnas en förklaring öfver hvad med dissenters enligt norska lagen bör förstås. Dermed menas nemligen sådana, som bekänna sig till kristna religionen utan att vara medlemmar af statskyrkan. Medlem af statskyrkan åter är hvar och! enenligt 15 S, intilldess han formligen anmält sig hafva derifrån utträdt. På-grund häraf finner Christianiaposten 2 S:s stadgande icke vara tillämpligt på detta fall; alldenstund fru Solaas, hvilken: ej på laglig väg anmält sig hafva utträdt ur statskyrkan, icke kan höra till en dissenterförsamling. Uti 1.S har man uttryckligen gjort till vilkor för en person attkunna vara medlem af en dissenterförsamling, att han icke må vara medlem af statskyrkan. Christianiaposten lemnar derpå en redogörelse öfver de äldre religionsstadgarne, och visar sderaf, att i den rätt, som vid dissenterlagens införande var gällande, statskyrkafi betraktades såsom i besittning af alla norska undersåter jemte deras afkomma, och detta till den grad, att hon äfven sedan de affallit från den evangeliskt-lutherska läran, tog dem om händer medelst undervisning, tukthus och fästning, tills de kommit på bättre tankar. Detta sätt att betrakta den enskiltes förhållande till religion och kyrka är visserligen icko det rätta, men den var obestridligen den äldre lagstiftningens och utgjorde derföre ock i viss mån den grundval, hvaruppå dissenterlagens författare uppförde sin bygnad. De i sistnämde lag åt olika tänkande förunnade förmåner äro endast att betrakta såsom undantag; enligt regeln äro ännu alla norska undersåtare statskyrkans egendom. Fru Solaas är således ur lagens synpunkt icke medlem af den katolska dissenterförsamlingen i Kristiania, och berr Lichte kunde fördenskull icke uppföra henne på sin lista. Uti Morgenbladets påstående att enligt de här yttrade åsigter katoliker skulle kunna vara embetsmän, ser Christianiaposten en grof begreppsförvexling, enär det utgår från den förutsättningen, att evangelisk-lutherska religionen och norska statskyrkan skulle vara en och samma sak. Sistnämde religion är herrskande öfver en stor del af det nordliga Europa, men den är delad i åtskilliga statskyrkor, nationalkyrkor och fria församlingar: : Emellan en religion och ett kyrkosamfund är samma skilnad som t. ex. emellan vinet och vinflaskan. Grundlagens 92 8 fordrar icke, att en embetsman skall tillhöra statskyrkan, men väl att han skall bekänna den evangelisklutherska läran. Dissenterlagen deremot fråar icke efter religionen, utan endast efter Pykosamfindet: Grundlagens 2 8 bjuder blott att statskyrkan skall vara evångelisk-luthersk, och icke t. ex. katolsk. Men den lägger inga hinder i vägen för andra evangelisk-lutherska kyrkosamfunds upprättande i landet. Enligt undlagens 2 -S, jemförd med dissenteragen, står det således öppet för goda lutheraner, hvilka blott icke vilja erkänna konungen såsom summus episcopus, att bilda fria församlingar, sedan de först ha anmält sig hafva. utträdt ur statskyrkan. På detta sätt blir det möligt, att en embetsmankan utträda ur statskyrkan utan att mista sitt embete; han kan nemligen lika fullt bekänna sig till den evangelisk-lutherska läran, Christianiaposten försäkrar sig ha fått medhåll för sina åsigter härutinnan af-alla de juristef; hvilka studerat dissenterlagen: ; Hvad nu särskilt denna tvist emellan Christianiapressens organer angår, finna vi för vår del frågan ytterst bero på en oegentlighet, en lucka i sjelfva lagen, som stiftudes på en tid, då man här i Nordenicke kände någon skilnad emellan statskyrka och religion. Morgenbladet och Aftenbladet ha utgått ifrån denna förutsättning. Opinioner och tidsförhållanden ha sedermera uppdragit ganska bestämda gränser emellan dessa båda begrepp. Det är på denna numera gifna olikhet, äfvensom på den norska lagens nuvarande skick och ordalydelse, som Christianiaposten grundat sina påståenden. Alldeles ostridigt synes oss den katolske pastorn handlat tvärt emot lagens anda, om ej emot dess bokstaf, genom sin försummelse att uppföra tfruSolaas på den i 2 anbefalda lista. Enligt 15 S åter tillhörde bemälte fru ännu statskyrkan, och kun le således svårligen tillika i lagligt hänseende tillhöra katoliksamfundet. Och likväl synes äfven sistnämde S:s ån DAN rdr var re — ordalag: Ingen erkännes i allmänhet (i Almindelighed) hafva utträdt ur statskyrkan m. PRO ASE yr Y RSA 29 2 SL Arv fa tje 3 DE BG PESO