långt framåt, men om teologerna väsentligen dertill bidragit genom att utreda begreppen och, följande tiden ä dess framfart, djupt och skarpt inskärpa den möraliska rättsläran, må i hög grad betviflas. Derhän må ock lemnås huru det är bestäldt med deras psykologiska system, med dess opraktiska begrepp. dessispiritualistiska nimbus och nomenklatur, som gör både systemet och presterna oåtkomliga för Kritiken och förnuftets vapen. Om vi borttaga denna nim bus, detta moln, som skyddat det andliga ståndet för besvärliga frågor och förklaringar, hvilka skulle ställa på prof presternas sätt att göra reda för hvad de veta och lära och det system de följa, skulle, efter all sännolikhet, visa sig att, om de icke hördes på ett rum, utan hvar för sig, enhvar hade sin öfvertygelse och :sin metod, förutsatt att man har någondera och icke blott går efter slentrian. Vi ha säkerligen ingen statskyrka till mer än ceremonielet öch hufvudformen, och det är be kedligt af församingen att hon icke sätter sina herdar på det hala oftare än som sker, genom att mot dem börja på allvar nyttja kritikens vapen. Man kan icke för sig dölja, att trots de religiösa rörelserna intresset för religionen, sådan den nu predikas, befinner sig i starkt aftagande och att om sa ken får ha sin gång såsom hittills det slutligen skal apphöra. Om man besöker våra kyrkor, skall man icke; der finna intelligensen samlad bland -åhörarne. Man kan likväl icke förebrå de uteblifna för frånvaro: af religiositet, utan felet måste sökas deruti att presterna icke förmå väcka intresse för gudstjensten. Inom presteståndet företer sig prestbrist, och detta ehuru utsigterna till fortkomst och välstånd på denna bana äro relativt större än på många andra. Dethar blifvit ett ordspråk vid akademi n att prestvägen är sista -resursen för den som till ingenting annat duger, och sjelfva presteståndet synes således äfven hotadt. med att öfvergifvas af intelligensen. Bland orsakerna dertill är säkerligen det samvetstvång, son: embetet pålägger, förpligtelsen att predika något som mani sjelf icke förmår fatta eller öfvertyga sig om bindå sin tanke vid en stadgad form, i sitt yttre spela en roll af helighet, som för få kan fälla sig —— och minst i vår tid blir trodd eller respekterad, samt slutligen inslå denna stationära gudsnådliga vegeterande känsloriktning, som blifvit traditionel inom vår kyrka, som från densamma förjagat al handlingens kraft och friskhet, spridt dysterhet, tyngd och tråkighet öfver gudstjensten, samt stält predikaren utom det praktiska samhällets sträfvanden, på ett sätt att han på dem icke kan inverka. Vi ha härvid icke förglömt att det är kärlekens och ödmjukhetens religion som bör och skall predikas; men kärleken finnes äfven hos andra slägten än fåren, och nutidens menniskor kunna icke saklöst behandlas såsom får — icke ens i bondkyrkor. Publikum antingen lr A eller tänker på annat då det hör detta sviga enallanda, halft framsjungna, släpiga tal, kanske för prydlighetens skull hållet i gammaldags qvasi orientaliskt bildspråk och termer som numera äro fast obegripliga, mera löjliga än prydliga, och som sällåh, huru högt de än staplas på hvarandra, förmå dölja en talares brist på tankar, djup och kärna, men förflytta åhöraren tillbakastill den förgångna tid, om hvilken talaren i alla fall kanske påminner, genom det-afstånd hvari han befinner sig från den närvar rande tiden. Om statskyrkans upplösning än icke skett på laglig väg, är den likväl i sinnena förberedd och kan till en del sägas der redan hafva försiggått. Läseriet imed sina starkare retmedel för de materialistiska spiritualisterna och indifferentismen möd sin obenägenhet att stödja en föråldrad och tidsvidrig institution, hafva gräft grafven. Det vore hårdt och olyckligt, om fältet skulle behöfva uppgifvas innan presterna sjelfve, om än nödde och tvungne, såsom biskop Brask, gjort något försök att reformera sig, så att de blefve i stånd att göra sin församling förmuftig, hvilket är det enda skyddsvärn som finnes mot det skådliga proselytmakeriet och de spekulerande bättringsroparne af hvad namn, nation eller sekt: de vara må. En grundlig reformation kan rädda både statskyrka och religiositet, men dertill. skola presterna icke ega mod, och initiativet dertill skall säkerligen aldrig utgå från dem. Men sedan nu en gång uppmärksamheten på allvar blifvit riktad på de så länge förbisedda kyrkliga förhållandena, sedan nu så många hjernor börjat fundera på dem, och väl är att antaga det några af. de många äfven skola tänka med framgång, skall snart nog bilda sig en sådan allmän och djup insigt af statskyrkans brister, en så kompakt opinion mot densamma att hon derpå måste gå under. Vi upprepa, att det är sorgligt att här, likasom vid så många andra revolutioner, finna att det är det oförnuftiga motståndet mot förbättringar, hvilket framkallar-brytningen. Äfven utom Sverge finna vi enahanda symptomer uti katolicismens hufvud. De pietistiska rörelsernas öfverdrifter äro ingenting annat än en direkt frukt af statskyrkorna, en förstoring af deras fel, hvilka härigenom så mycket mera falla i dagen och parodieras. Statskyrkorna kunna likväl icke begagna alldeles samma medel, som de agitatorer hvilka anfäkta dem; de måste duka under för sina egna vapen, förda af helt andra händer; de få således skörda hvad de sått; det är icke otron — hvilken de bekrigat — utan den blinda tron, på hvars framkallande de arbetat — fast med helt annan -beräkning — det är den blinda tron, som skall förstöra. dem, sedan de icke längre kunna iterhemta det väder de släppt ur säcken, och styra de upproriska -elementerna, som de fostrat i mörkret. Lagen och polismakten skola visa sig allt mera vanmäktiga ju mera de anlitas, för att återhålla den andliga rörelsen, och man skall sluta med den erfarenhet att; utan att sjelf gifva förnuftet sin rätt, man icke kan verka på nutiders menniskor, bland hvilka de bildade och tänkande, genom den allvarliga förskningen, naturvetenskapernas. främsteg och sanningens alltmera förökade välde vuxit ifrån många af de tidsvidrigheter och fördomar, hvilka vidlåda de presterliga institutionerna och den presterliga verksamheten i-vårt land. För att bereda den reform, som förr eller senare likväl måste ega räm, bör pressen på helt annåtsätt, in som nu sker, behandla de kyrkliga frågorna och inverka på dep allmänna opinionen, hvilken är den som skall genomdrifva saken. Att ropa på religionsfrihet ensamt hjelper icke, och äfven om vi finge den; iskulle vi föga vara tjenta dermed, så länge de religiösa begreppen äro så på villospår och: så af sekelgamla : missbruk och villfarelser förbistrade som nu. Tiden:för reformen är icke mogen förr, än prestväsendet med dess tharlatäneri, mörker och skrymteri blifvit fullkomligen afslöjadt af en samvetsgrann och förnuftig kritik, hvilken bör börja med att nagelfara med: predikosättet och efterhålla den andliga ;Katzenjammer vi få höra i kyrkorna framsjungas af stympare till prester, hvilka icke ega mera privi-: legium på att gå fria för kritiken, än dåliga aktörer ): och författare, ja än mindre ån dessa, ju vigtigare för mörål öch sedlighet prediko-embetet är... Om denna kritik rätt skötes, skall det hädanefter icke blifva så lätt för tanklösheten och fåkunnigheten att sammansmida eländiga predikningar af intetsägande och intet upplysande fraser, späckade med bibelspråk, hvilka predikanten lika litet som hans anditorium : begriper eller förmår tillämpa på nutidens förhållanden, och det skall visa sig om det för en sånn upplysning är möjligt att bereda ett säkert. värn mot det religiösa hedräiceriet och preieriet. i hvilken form