ligaste-irreligiositet, i fall förnuftet skulle få tålan i religionssäker, och man strider heldre rhot de största förvillelser, uppträden och bedrägerier i denreligiösa trons namn än man släpper efter en endå af dog merna, än mindre öppnar hela fältet för en verkligen fri religionsforskning, hvilken ensamt skulle kutinu bota det onda,i det densämma inverkade på de bil dade och ifrån dem på hela tidsandan. Denna fria religionsforskning, naturligtvis med pressen till verktyg, är ännu blott ett privilegium för de abstrakta filosoferna, i hvilkas töckniga termer och definitioner mån icke gör sig möda att uppsöka och bestraffa den antidogmatiska irrlärigheten och den fria tanken; men i en populär afhandling för menige man skulle vi icke råda någon att nedlägga sina tankar, om dessa icke Påssa in med den antagna bekännelsen. Att kyrkan öfverpifves af samhället både uppifrån och nedifrån, synes dock vara ett tecken att tagå vara på, såframt kyrkan icke anser sig vara sig sjelf nog och lefver blott för sina dogmer, sivu tionde och sina påskböcker. Man har rätt att fordra att kyrkan skall utöfva ett afgörande inflytande på samhällets moral, hvilken är den enda rätta gradmätaren på dugligheten hos kyrkan; men huru skall hon kunna verka härutinnan, om slutligen ingen frågar efter henne? I sin fruktan för förnuftet sammanblanda teologerna detta så ofta med oförnuftet och misströsta om att verldsordningen skulle kunna upprätthållas, om öfvertygelsen, förvärfvad genom logik, forskning och erfarenhet, sattes i stället för den blinda tron. Men hvad är detta annat än att säga åt verlden: skapare att han giort ett verk, som han sjelf icke förmår upprätthålla i menniskornas vördnad, utan derföre måste anlita prester om att förhemliga vissa farliga saker och förbjuda församlingen att forska uti dem eller för andra framlägga resultatet af sina forskningar? Man behandlar ju således religionen likasom osedliga taflor, hvilka man icke vill visa barn. Hvilket hån ligger icke häruti, och huru har saker slagit ut? Det har i alla tider bevisat sig att ingenting kan i fråga om öfvertygelse anbefallas; att menniskan icke ens sjelf är herre öfver sin tro så snari hon börjat tvifla och reflektera för att söka en sanning utom det, som blifvit henne bibragt af religionsläraren; och att hon, utsatt för tvång, antingen icke alls bildar sig någon öfvertygelse eller ock hängifver sig åt svärmare och bedragare. hvilka sluta med ati ruinera hennes förstånd, göra henne olycklig och för medmenniskor odräglig. Se här några följder, äfven i det protestantiska samhället, af den riktning, hvilken den religiösa moralen tagit icke blott hos våra läsare,: utan hos många andra, ingen nämd och ingen glömd. Vi antaga såsom ett axiom att den renaste och mest förädlande: religionslära är den, som ingifver det högsta begrepp om Gud och hans visa:och kärleksfulla åfsigt med menniskoslägtets skapelse. Detta begrepp blifver förädlande derigenom-att det i sig innefattar begreppet om menniskans perfektibilitet; hennes förmåga och kallelse att fullkomia sig och harmoniskt utveckla sina förmögenheter såsom slägte, till individernas allt större lycka. Då menniskan icke kan fatta det ringaste ting uti skapelsen, har hon heller ingen utsigt till att någonsin Kanna fatta skaparen; men han har uti hennes förnuft, i detta såsom i andra afseenden, gifvit henne ett verktyg. att inom -en viss sfer göra slutledningar af hvad hon upplefver och erfar, och det är icke han som förbjudit henne att använda detta verktyg så långt det möjligen kan räcka till. Både i sitt tänkande och sin handling har menniskan af naturen fått frihet, men på samma gång är öfver henne stäld den absoluta naturnödvändigheten, och hon kan icke taga ett steg utan att blifva uppmärksamgjord på dess lagar. Det är således icke för Guds äras skull — i fråga hvarom hon ingenting kan göra till eller ifrån — utan för sin egen säkerhets skull som hon måste gifva akt på dessa lagar och derefter inrätta sig. Af sjelfva forskningen häruti måste den religiösa känslan erhålla näring, allt rikhaltigare ju djupare och vidare forskningen sträcker sig, ju mera den lyckas komma dessa lagar på spåren och intränga uti den förundransvärda beräkning, som ligger till grund för allting skapadt. Af denna förnuftets operation alstras icke högmod, utan ödmjukhet, och menniskan kommer till en högre moralisk åsigt då hon finner att det icke är en förtretad och nyckfull Gud som plågar henne, utan hon sjelf och hennes slägte som icke kommit underfund med skaparens mening och stält sig derefter. Efter denna åsigt finnes ingen stationär kyrka såsom vår ännu är; feligionsvetenskapen skall, i likhet med öfriga vetenskaper, lära af den tid, som den genomvandrar, och såmla mensklighetens rön för att deraf göra slutsatser och möraliska tillämpningar till efterrättelse för menniskornas uppförande. Men huru långt på denna bana har man kommit genom den anbefalda bekännelsen och de dogmatiska hårklyfverierna? Icke längre än att både menige män och de mindre sjelfständigt tänkande bland de uppfostrade ännu i dag kunna hysa ett så lågt begrepp om Gud, att de i honom se en menniska med snart sagdt alla menskliga svagheter, hvaribland böjelsen för att höra smicker och se en krypande ödmjukhet och räddhåga äro de mest framstående. Om vi än icke uti protestantiska länder hafva qvar den tron att en bön från en eller flere munkar skall bättre än böner från andra menniskor beveka den försrymmade beherrskaren, afvända hemsökelsen och förflytta en afliden från skärselden ihimmelriket, finnes likväl hos oss ett stort antal, som tror att man senom ödmjuka fasoner och ord kan för godt pris bereda sig några särskilta favörer af Gud framför. ndra. Och likväl inskärper vår religionslära i teoven att Gud har alla de högsta fullkomligheter. Vi tro och äro derom öfvertygade, att ju mera som nom religionens område kan öfverflyttas från det sfvernaturliga till det naturliga, ju större vinst ha våde religionen och moralen deraf. Det gudomliga kall icke deraf profaneras, utan tvärtom. Det är nom det öfvernaturligas område som af det verkliga jusets fiender de värsta bedrägerierna bedrifvits och innu bedrifvas, och det är också der som irreligiosieten och ateismen hafva sin källa, sin förevändning; let är med det a priori såsom öfvernaturligt och outansakligt utgifna som presterna ännu sjelfva förstöra religionen och aktningen för densamma, ty menniskomiden hår en gång för alla fått den afgjorda riktning ått den vill söka genomtränga allting, — Att han kall kunna genomtränga allting, behöfver man ju cke frukta. — När hafva de religiösa rörelser, som nenniskån erfar, blifvit underkastade en strängt filoofisk analys af presterna sjelfva, hvilka skulle inferka på och således känna menniskosjälen? Har nan t, ex. inlåtit sig på att för församlingen ratioelt psykologiskt förklara hvaraf bönens stärkande raft kommer? Presten svarar, att den är en gåfva vf Gud, men hän vill icke medgifva att Gud begagar sig af naturliga medel, och då presten sjelf icke ir vän af tänkande, afspisar han den vetgirige med lågot bibelspråk, hågon formel, som ingenting upplyser ch blott döljer tanklösheten eller fruktan för förnuftets nqvisition. Begreppet om synd, om det någonsin blifrit af någon prest för hans församling rationelt definieadt, står ännta i den teologiska ordboken qvar vid meleltidens föreställningssätt, som ställer menniskan på n särdeles dyster ståndpunkt vis å vis hennes skaare; men både i den allmänna moralen och det verkia lifvåt unnfattacs nå ett helt annat sitt oo ss vt