ska Nordens uppglt, sadana nan Ultalat acth i sin broschyr Qvid faciamus nos?, ni tillåtit mig i ett föregående bref omtala, har i en ny broschyr, Die politik der Zukunfi,utvecklat sina tankar om den blifvande bety.delsen af de stater, som icke räknas till stor:makterna. Han sysselsätter sig dervid hufvudssakligen med Portens, Sverges och Sardiniens förändrade ställning, och det bör säkert vara af intresse för edra läsare att taga kännedom om idegången i denna lilla skrift, som gjort ett visst uppseende. Författaren kastar först en återblick på den pentarki, som föranleddes genom de stora koalitionerna mot det revolutionära Frankrike och det napoleonska verldsväldet och sedan formligen grundlades genom koalitionen af 1813, som störtade det napoleonska väldet och proklamerades genom en deklaration för hela Europa på kongressen i Aachen, sedan under tiden det reståurerade Frankrike sjelft blifvit upptaget i förbundet. Pentarkien bidrog visserligen till bibehållande af den allmänna freden och verkade sålunda, att folkrätten gjorde framsteg; men derjemte bildade hon sig till vett slags korporation, som ansenligt nedtryckte :alla andra makter. Denna stormakternas koriporation gjorde också anspråk på intervenitionsrätt, och deraf uppkommo för alla andra gtaters yttre oberoende och inre frihet ganska vigtiga följder. en genom en följd af händelser framkallade pentarkien innefattade såsom sammahhållnigg.skraft en princip, nemligen revolutionens bekämpande, och då detta syfte förenade sig roed frågorna om yttre makt, emedan den franska revolutionen uppträdt eröfrande, så blef tendens-politiken tillika en intressenas poVitik. Men så snart tendenserna och intressena skildes åt, hvilket blef oundvikligt då revolutionerna lokaliserades inom de särskilta länderna, så måste den inre lifskraften hos pentarkieny, som icke mer hade något gemensamt intresse, förloras. BER En djup skvåma fick pentarkien vid slutet af tjugotalet genom det rysk-turkiska kriget, sedan den redan: förut förlorat en god del af sin kraft, då England, som visserligen icke formligen biträdt den heliga alliansen, men hufvudsakligen följt dess riktning vid Castlereaghs sjelfmord och Cannings uppträdande såsom utrikes minister, stälde sig för sig sjelft. England slöt sig mer och mer till Frankrike, och pentarkien sönderföll i vestoch östmakternas förbund. Efter qvadruppelalliansen 1834 fortsatte blott de östra makterna sin gamla tendenspolitik, hvilken blott för Ryssland til lika var en fintressenas politik, men alldeles :stridde mot Preussens intressen. Pentarkien bibehöll emellertid ännu ett skenlif, emedan man af fruktan för en sammantötning mellan dessa båda koalitioner å ömse sidor sökte komma öfverens. De vestra makterna sammanhöllos hufvudsakligen gexom motståndet mot de: östra, och dessa synnerligen genom Ryssland. Sålunda berodde ventarkiens fortfarande tillvaro på Ryssland och måste genom senaste kriget emot Ryssland ohjelpligen sönderfalla. Uppspirad ur kriget mot de napoleonska lystnaderna efter verldsvälde, hade pentarkien utgått från Östern och funnit sitt stöd i Ryssland. Småningom uppstod likväl en koalition mot Rysslands lystnad efter herravälde, riktad från Vestern mot Östern och baserad på vestmakterna. Sålunda har pentatkien fullbordat sitt kretslopp. Ner Men sakerna stå numera såtillvida annorlunda än 1814, att det denna. gång genom Preussens tillbakadragenh et och Portens samt Sardiniens tillträdande icke kom till en sådan koalition mot Ryssland, som Jiknade de förra, hvarigenom också pentarkiens sönderfallande visade, sig. Det fattas samman bållningsmedlet af en princip, som skulle kunne förena vestmakterna till gemensam verksawhet, och hvar och en makt skall framgent hemta motiverna till sin politik från sina egna statsintressen för tillfället. ; p Så långt återblicken: på pentarkiens histo-1 ria, som jag sökt i största korthet sammantränga. Författaren öfvergår nu till de vidare följderna öch framhåller företrädesvis att med: pentarkiens upphörande alla stöd för iden om sormakt bortfallit. Och om t. ex. Preussens makt lika mycket öfverträffas af Rysslands, som Preussens å sin sida måhända öfverträffar Sverges, så kan man icke-se, -hvarföre Preussen skall vara en stormakt, men icke Sverge. I framtiden skall: man mera uppskatta det verkliga inflytande, som hvarje stat utöfvar å den europeiska politiken, lika mycket om detta inflytande ör stort eller ringa. Kan icke hvarje stat vara en stormakt, så skall den dock måhända kunna vara en aktiv makt, Men de aktiva makterna skola bestämma den europetska politiken. De så kallade andra rangens makter skola för öfrigt tillsammans representera en betydande styrka och till och med i .särskilta fall hafva afgörandet i sin hand. Öfvergående till frågan om; hvilka de stater äro, af hvilka man kan vänta att dei den närmaste framtiden skola deltaga i den europeisxta politiken, nämner författaren i första linien Sverge. j Redan under senaste, kriget stod Sverge färdigt att ansluta sig till vestmakternas Opera tioner. Visserligen häntydde fördraget af den 20 November 1855 mera på ett protektoratförhållande än en allians, Men just derigenom lemnade det en djup inblick i Sverges ätventyrliga ställning, och det fanns säkert intet bättre medel emot farorna, än satt utträda ur sin hittills varande isolering och gemom ett aktift och kontinuersigt deltagande i: den europeiska politiken återvinna det anseende, hyartill det synes lika berättigadt som mäktigt, , 5 Svenska. halföns geografiska belägenhet, som försäkrar ett visst. oberoende åt den aktiva staten och anvisar den en bestämd verkningskrets, så att dem tminstone i alla angelägenheter, som röra kuystländerna vid Östersjön, Il. A4 act Altift mällvarka fråmhållesg derf