STOCKHOLM däcn 12 Maj. Aterblick på riksdagen. VIL Årenden rörande rikets allmänna hushållning, undervisningsverken m. m., tillhörande den ekonomiska lagstiftningen. (Forts. från n:r 100.) V återkomma till redogörelsen för rikets ständers framställning till Kongl. Maj:t i frågan om presterskapets aflöning. Således hafva -rikets ständer hos K. Maj:t anmält: att den mening gjort sig allmänt och äfven hos rikets ständer gällande, att presterskapets aflöningssätt är i flera afseenden mindre lämpligt samt af beskaffenhet att löntagare och löngifvare emellan leda till tvister af störande inverkan på det förtroende och den sämja, som bör råda -mellan lärare och åhörare, hvadan rikets ständer funnit det vara ett angeläget föremål för lagstiftarens omsorg att i möjligaste måtto söka afhjelpa det nuvarande aflöningssättets mest framstående olägenheter. Till dessa kan bland annat hänföras, att tertialtionden på de flesta ställen ickc är till beloppet bestämd, utan att denna dryga afgäld blir ännu mer tryckande och stiger i samma mån som ett förbättradt jordbruk; att qvicktionden, i följd af den kontroll den påkallar uti den enskilta hushållningen, måst betraktas såsom en för närvarande tidsförhållanden olämplig afgäld; att de s. k. jura stole. påskpenningarne, matskotten, offren m. fl. dylika afgifter i vissa fall genom sin dryghet och i andra genom sin obestämdhet och sitt beroende af godtycket icke sällan alstra obelåtenhet ock motvilja; att den ömsesidiga rättigheten för löntagare och löngifvare, att omedelbart emottaga och aflemna lönebidragen. lätteligen föranleder och ofta föranledt tvister och rättegångar; att lönebidragen i många församlingar utgå från personer, hvilka innehafva tjenster och embeten af sådan beskaftenhet, att de hindra dem: att sjelfva. besörja. religionsoch pastoralvården inom församlingarne, hvarigenom dessa lida och utsigterna till framtida bergning för det obefordrade presterskapet försvåras, samt att en del löntagares inkomster äro öfver höfvan stora, under det att andras, särdeles komministrars och kapellpredikanters, icke ens lemna tillfälle till den torftigaste bergning. Genom de åtgärder, som tid efter annan blifvit vidtagna för tillvägabringande af konventioner angående prestrännigheter, hafva rikets ständer ansett det syftemål icke kunna uppnås att för en längre jramrid på ett tillfyllestgörande, med hänsigt till hela riket ändamålsenligt sätt ordna presterskapets aflöning. äfven om tiden för konventionernas bestånd skulle ytterligare utsträckas, eller, i enlighet med rikets ständers hemställan vid 1848 års riksdag, konventionerna ovilkorligen och utan afseende på kontrahenternas bestridande skulle bringas till verkställighet. Det förhållande, som i främsta rummet-bör undanrödjas, eller tvånget för prester att omedelbart af församlingsboerna emottaga sina inkomster, komme det: oaktadt att qvarstå, och möjligheten att a en lönejemkning bereda någon förbätring i det svagast aflönade presterskapets vilkor blefve jemväl afskuren. En fullständig utredning af presterskapets inkomster och uppgörande af ett derpå grundadt förslag till allmän lönereglering vore således enligt rikets ständers åsigt den enda åtgärd, som numera lämpligen kunde vidtagas, för att befordra en tillfredsställande lösning af frågan och åstadkommandet af en sådan förändring i presterskapets aflöning, som det allmänt insedda behofvet oafvisligen påkallar, med syftning nemligen att derigenom måtte åt presterskapets samtlige medlemmar beredas mera sjelfständighet och. anständig bergning samt åt lärare och åhörare sinsemellan trefnad, endrägt och förtroende. Rikets ständer bafva likväl dervid tillagt, att vid ordnandet för framtiden af denna sambällsvigtiga fråga de presterskapet lagligen eller genom häfdvunnen vana (2?) tillhörande inkomster icke finge till främmande ändamål förryckas. Vidare hafva rikets ständer funnit, att nåon vidsträcktare utarrendering af -presterskapets boställen än hvad beträffar sådana dertill anslagn särskilta hemman och lägenheter. hvilka icke lämpligen kunna i förening med boställena brukas, ej bör ega rum: För presten såväl som för hvarje annan å landet bosatt person är det af icke ringa vigt att sjelf vara försedd med de jordbruksalster, som eljest mången gång endast. med största svårighet eller till höga pris kunna till fyllandet af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jemte det att fortskafningsmedlen äro för honom belöfligare än för mången annan, och han således icke bör blifva beroende af närboenides beredvillighet eller stegrade foderpris. Rikets ständer förmena dessutom skötandet af ett mindre landtbruk hvarken vara oförenligt med eller särdeles hinderligt för den andliga verksam heten. Rikets ständer hafva ej heller ansett en ny allmän ombildning af pastoraten, ehuru i flera hänseenden nyttig och önskvärd, böra ställas i sammanhang med den nu väckta frågan om presterskapets aflöning. Z De af rikets ständer uppgifna grunder för ordnandet af presterskapets aflöning uppgifvas på följande sätt, nemligen: Att presterskapets inkomster fördelas mellan det ordinarie presterskapet sålunda, att hvarje tjenstgörande ordinsrie prestman får anständig bergning; att presterskapets inkomster, utan att ingå till statsverket, böra i annan ordning än omedelbart ur den enskilte medborgarens händer komma presterskapet till godo; att all