elset — schävotten; jag frågar efter ingenera; båda äro mig likgiltiga. Nej, säde baroneten, ert straff kan alrig blifva större än det är. Jag har ingen rätt att döma er, och om jag än hade det, skulle jag aldrig kunna ge att ni var god emot mig då jag var barn. Följ Martha, illade han, lemna detta rysliga ställe. Hon skall skaffa ert ett hem. Ja, ja, jag skall snart lemna det, mumade den gamla qvinnan; jag skall icke dröja länge — haf blott litet tålamod. Hon lutade sig öfver Rodericks lik, rörde lätt hans panna med sina läppar och knäföll. Folket omkring henne trodde att hon bad; kyrkoherden och Walter hoppades att det måtte vara. fallet. ; Då Martha närmade sig för att säga den ordna vännen några tröstande ord, fann hon att Nan var död. Hennes hjerta, ett rof för så många och stridiga passioner, hade slutligen brustit, Hon lades i samma graf som sin mor: Följande dag reste sir Walter Herbert och ans vänner till London. Det dröjde någon id innan de vågade meddela Pet de hemska förhållandena med sir Mark Raymonds död, och ehuru kärleken till den ovärdige mannen ängesedan slocknat i hennes bröst, gjorde len rysliga underrättelsen ett djupt och uppskakande intryck på hennes känsliga sinne. De händelser, som egt rum, fingo icke lägga något hinder i vägen för ett snart ernående if den sällhet sir Walter väntade sig — vi nena hans förening med Marion, hvilken ades i London i stället för i Crowshall; son örst varit ämnadt. Rika genom sina förälIrars välsignelse, ömsesidig pröfvad kärlek ch de dygder, som utgöra lifvets prydnad och behag, reste de unga lyckliga makarne