STOCCEHOLM den 5 Maj. Under det man hos oss framletar ur deras gömma gamla författningar, för att med arbetsfängelse, fängelse vid vatten och bröd samt landsflykt näpsa dem, som våga omfatta några andra trossatser än de af statskyrkan erkända, samt genom oftentliga förbönerifrån predikstolarne söker frammana ur sin graf ofördragsamhetens och fanatismens mörka dämon: mot dem, som öfvergått till ett annat kyrkosamfund, tackar deremot vårt grannrike Danmarks presterskap Gud för den frihet, som genom det för tio år sedan afskuddade kyrkiga tvånget blifvit den danska folkkyrkan förvärfvad.. Då kyrkans målsmän hos oss betrakta detta tvång som en stödjepelare för sjelfva kyrkans bestånd, så tackar Danmarks presterskap åter Gud för den förlossning, som genom afskuddandet af detta tvång blifvit beredd åt kyrkan, samt. ser i den härigenom vunna friheten ett vilkor för läkandet af de sår, som genom de gamla fjettrarne blifvit henne tillfogade. Men vi känna ingen lust att uppehålla oss vid nedslående jemförelser och betraktelser. Vi lemna i stället ordet åt ett danskt blad, Dansk Kirketidende, hvilket med anledning af den i Danmark firade tacksägelsefesten för konungens återvunna helsa yttrar följande: Tacksägelsefesten för vår konungs återvunna helsa kunde icke hafva blifvit hållen på en mera passande dag än den 21 Mars. som afslutade det första decenniet af hans regering, hvilken har varit betecknad genom det ena framsteget efter det andra i borgerlig utveckling. Och det är märkligt nog. denna dag var icke egentligen dertill bestämd: han skullehafva blifvit hållen tidigare, men hinder vållade uppskof, så att han härigenom kom på sin. rätta dag. Vi ha härför lyckan mer än förståndet att tacka, men det var i alla fall vackert att kyrkan fick denna dag vald; ty har någon i Danmark god grund att glädja sig öfver och tacka Gud för dessa tio år af konung Fredrik VII:s regering, så: ä det z all synnerhet: kyrkan. Man må gå så långt tillbaka i vår historia som man vill, så länge en dansk kyrka har existerat, så skall man icke finna tio år, som kunna förete så stora välgerningar mot henne från den verldsliga öfverhetens sida, som dessa sista tio. Alla de djupa sår, som kedjorna, hvilka blefvo smidda, först af presterna och sedan af furstarne, hafva tillfogat henne, ha visserligen icke hunnit läkas på denna korta tid, men det är redan en stor sak, att man har borttagit den ena bojan efter den andra, så att, såframt det finnes någon kraft i den danska kyrkan, som vi med Guds hjelp vilja hoppas, såren väl skola efter hand gro ihop och läkas. Hvilket rikt ämne hafva icke kyrkans tjenare att tacka Honom, hvilken leder konungars hjertan såsom . vattubäckar, att han omsider gaf oss en regering, som har gjort det enda en regering kan göra till kyrkans båtnad. lossa alla de hämmande band och fjettrar, oförstånd och missförstånd ha pålagt henne. Det myckna goda, kyrkan på denna korta tid har förvärfvat, är visserligen ännu i friskt minne, men det skadar i alla fall icke att nämna de förnämsta af de henne förvärfvade förmåner; ty så otacksamma äro vi, att vi litt glömma de förmåner, hvaraf vi redan kommit i åtnjutande, under sträfvandet efter dem, som ännu återstå att förvärfva. Alltså, hvad har på dessa sista åren skett till kyrkans båtnad? Trostvånget har genom grundlagen blifvit afskaffadt. Ingen nödsakas, för att förblifva i sitt fädernesland och njuta alla medborgerliga rättigheter, till att hyckla och falskligen ställa sig, som om ban hörde till folkkyrkan. Man må ej vänta, att detta skall förmå att skaffa folkkyrkan idel sanna och nitiska medlemmar; men man måste dock medgifva, att konung Fredrik VII:s regering i alla fall har gjort hvad den förmår, att hon må slippa de tvungna. Bör kyrkan icke glädja sig öfver ett sådant framsteg? Sockenbandet har ytterligare blifvit afskaffadt. Förr var det ett af kyrkans svåra bekymmer och djupa sår, att regeringen i fläng utsände prester i kyrkan, antingen de voro hennes arlige tjenare eller blott sökte ett brödstycke af henne; och så tvang hon meå maktspråk alla dem, som bodde i en församling, till och med der den ovärdigaste prest knäböjde inför altaret, att hafva honom till sin skriftfader och själasörjare. Regeringen gjorde folk omyndiga i deras lifs vigtigaste angelägenheter; hon gaf dem lof att välja hvilken läkare de ville för sin kropp, men att välja själasörjare hade de icke lof; dertill skulle de bruka den, som en gång tagit prestabolet i besittning, antingen han bjöd dem ikemedel eller gift. Detta var ett svårt bekymmer för kyrkan; hon suckade att se sina barn lida under. misshandlingen. Men, Gud ske lof, också detta ok har blifvit afskuddadt under dessa tio år! Döpstvånget har ändtligen blifvit afskaffadt. Häru många gånger har icke kyrkan med bekymmer måst se; huru tjenstaktiga, oförståndiga embetsmän togo Hennes heliga skatter och kastade dem ut, der de blefve hånade och nedtrampade; hutu de förnedrade henne genom att hota menniskor med att göra deras barn afflösa, derest de icke blefvo döpta. Detta har i århundraden: varit ett af kyrkans öppna sår, källan till de flesta bland hennes olyckot, hennes fattigdom och vanmakt: — SNES KS SATANS ETERN TRI CER! v. ca ÄTT