Våra fornminnen. : Man underrättas af tidningen Nerikes Allehanda, att den för icke längesedan stiftade föreningen för Nerikes fornminnen, hvilken funnit, hvad enhvar lätt finner, att vid pågående väganläggningar, bygnadsoch odlingsföreag m. m. forntida minnesmärken beklagligen nu som värst förstöras, hos konungens befallningshafvande utverkat en anmaning, dels till menige man i länet att efterkomma kongl. förordningen af 1828, angående fornlemningars fredande och bevarande, dels till kronobetjeningen, att beifra förbrytelser deremotn. Hvad den allmänna auktoritet, som för närvarande har sig vården om hela landets dyrbara lemningar från fordna tider anförtrodd, långt för detta icke en gång, men hvarje vår, bordt göra — åtminstone för att icke göra intet — har här en enskild fosterländsk förening sökt verka, och man kan icke nog hålla densamma räkning för den goda viljan. Men enär, efter hvad undertecknad tillräckligt erfarit, allmogen i Nerike lika litet som något annat landskaps invånare, ännu blifvit genom bibringad upplysning om betydelsen och värdet af sina fornlemningar höjd öfver egennyttans retelser, samt herrar länsmän, der såsom annorstädes, icke kommit att slå sig på fornforskning ooh följaktligen alls icke kunna urskilja sådana lemningar, således än mindre hafva reda på en sockens alla minnesmärken, så är likväl fara värdt att med åtgärden, äfven om mot all förmodan en hittills icke förnimd skymt af nit skulle förspörjas, tyvärr föga eller intet vinnes. Jag befann mig en juliafton förlidet år på en skogig höjd i Södermanland, i sällskap med markens egare, en förståndig bonde, samt ortens länsman. Ehuru förut hemmastadd i trakten, sporde jag efter minnesmärken, uppräknande flera slag af sådana. Jo, ett par stenar med läsa på stå i Berga backe, men annat ha vi aldrig sett och finnes nog icke i socknen, blef svaret. Men om vi just nu befunne oss midt i en ganska betydlig treudd med behållna uddstenar, radstenar och jordförhöjning i midten, invände jag. Anders Larsson fick stora ögon: Ja, nu ser jag... men skall det här kunna ha någon bemärkelse? För roskull kan det ändå inte vara gjordt. Länsmannen drog på munnen och förklarade att om han ock å stämningslista uppförde ett mål rörande åverkan å ett slikt lappri, så skulle domhafvanden helt enkelt stryka ut det, hvilket mer än en gång lärer skett, när numera hr kronobefallningsman H. kommit till tings med sådana saker, ehuru de naturligtvis, gält endast rigtiga fornmärken, stora ätthögar. ; Redan för omkring ett år sedan behandlades af rikets församlade ständer, i anledning af väckt motion, frågan om en ny för attning rörande fäderneslandets fornminnen, i stället för den nu gällande, alldeles odugliga, och jag dristar påstå, att de talrika, af mig då afgifna skriftliga anmärkningar mot den gällande författningen i någon mån bidrogo till den i början föga anade önskliga lösning som saken slutligen vann. Ett förslag till ny författning är sedan dess af mig afgifvet, tillika med en uppsats på Yttersela sockens minnesmärken, såsom prof på de föreslagna förteckningarne. — Jag beder att i sinom tid få återkomma till bådadera. Den årstid är ingången, då här i landet vigtiga minnesmärken hvarje dag förstöras. (Jag mottog i går skriftlig underrättelse att en icke allmängjord, märklig runsten i Balingsta socken af Upland blifvit krossad). — Må den auktoritet, som inför efterverlden har att stå till svars för den tjugoåriga sköfling, hvilken hittills fått ohämmad fortgå, sådant besinna. En ny författning, enligt förslag af hvem som helst, blott ett dugande! Stockholm den 1 Maj 1858. Richard Dybeck. ocn——-XÅ-—