val alls skola tjena, vare sig i Paris eller de partementena. Hvarföre skulle valmänner dragas ifrån sina sysselsättningar, om det oci blott vore för en enda timma? Det är ju ett gyckelspel att sammankalla dem för at atse representanter. Pays förklarar, att kej saren, och kejsaren ensam, utgör regeringen, och att han ensam är ansvarig, förmodliger likväl icke inför nationen, utan säkert endast inför sig sjelf. Det skulle derföre vara vida enklare, vida lättare och fullt ut lika gagneligt för kejsaren att medelst ett dekret på en gång nämna dem, som böra intaga plats j lagstiftande kåren, likasom han utnämner sina ministrar, sina senatorer, sina statsråd, sina prefekter, sina uppbördsmän och alla andra afiönade embetsmän. Det andra ministerielia bladet, Presse, låtsar 1 samma underdåniga anda finna högst förargelseväckande att elektorer af samma parti samråda med hvarandra angående val af kandidat; att de meddela hvarandra sina tankar deröfver, och isynnerhet, att tidningar af motsatta tänkesätt förena sig om att förorda samma kandidat. Deras åliggande, tillägger bladet, var att välja män, hvilkas tillgifvenhet för kejsaren stod på alldeles samma linie som deras liberalism., Att finna dylika personer — anmärker korrespondenten — skulle i sanning bli svårt. Derpå säger det franska bladet oss, att bygnaden (för att upprepa den ministeriella pressens bildspråk) härigenom förr skulle krönas med friheten — en eventualitet — tillägger den, som redan af en hög personlighet blifvit utlofvad, men att man ej kan vänta sig detta löftes uppfyllelse, förr än de politiska partierna komma att ega en tro, en åstundan, ett hopp, förrän det likasom i England ej skall finnas mer än en konstitution, en dynasti, förrän hvarje spår af söndring kommer att försvinna, och förhållandena gestalta sig så, att suveränen kan utan fara skänka mera frihet. Sådan är den af Patrie gifna tröst, för hvilken landet bör egna henne skyldig tacksamhet. Häröfver yttrar Times korrespondent följande: Att tro val kunna anställas utan något slags samråd, utan några meddelanden, någon öfverenskommelse partierna emellan, är en tanke, värdig artikelförfattaren i Patrie, och som ej kan jemföras med annat än med dess uppskof af frihetens återställande tills dess inga politiska partier mera finnas i Frankrike. Öm man äfven ibland kejsaredömets varma anhängare finner motståndare till regeringen, ligger orsaken härtill deruti, att de icke anse landets institutioner nog liberala. Att bibehålla ett enväldigt styrelsesätt och åtnöja sig med att lofva frihet, då menniskorna väl hunnit lära sig begagna densamma, är ingenting annat än den gamla historien om en mor, som icke ville låta sin son gå i vattnet innan han föst lärt sig att simma.