DEN SISTE AF SIN ÄTT. ER MIT Sex dagar voro: förflutna sedan deras resa till London. Mrs Herbert och Marion hade, beledsagade af mr Barnard och Georg Chason, gjort ei promenad genom byn. Orowehalls blifvande herrskarinna tröttnade aldrig att besöka de ställen hon så ofta hört Walter beskrifva; Marthas hem, med sin lilla trädgårds de gröna ängarne, kyrkogården, der han så ofta lekt med Marthas andra fosterbarn och fått sin första undervisning i stafning, på grafstenarne, under Nicholas Pims tillsyn — allt hade ett lifligt intresse för henne. Under det att de fortsatte sin vandring, märkte Georg Chason långt bort på vägen en vagn, som närmade sig med rask fart. Ean gjorde sina följeslagare uppmärksamma derpå. De behöfde ej länge stanna i ovisshet. Inom några minuter voro de efterlängtade vännersa igenkända, och den lyckliga gruppen skyndade framåt att möta dem. Efter de första välkomsthelsningarne frågade Sam efter sin syster. Hon är hemma hos sin son, svarade Marion. Vi försökte förgäfves öfvertala henne att komma med oss; hon tycks vara lyckligast då hon är ensam. Då man är sorgsen, blir äfven vänskapens röst mången gång besvärlig. Hon skall snart kunna löna all er kärek och deltagande medett gladt leende; utropade hennes bror. Hennes tårar skola svart upphöra att flyta. Pets vänner sågo frågande på honom, Innan de voro framme vid boningshuset, hade de resande redogjort för sina äfventyr — Mabels död, upptäckten af Rodericks inttriger, för att tillskansa sig åtminstone en del af sir Mark Raymonds förmögenhet; den : afbrutna vigseln och Pets erkännande som baronetens lagliga maka. ) Se Aftonbl. ner 10-18, 20 37, 3976, 78—91, 93, 94, 96, 97 och 99,