herrex, sade han, hvad helst meningen må vara, och hans vän med, fastän de säga att han ej varit någonting bättre än en simpel lindansare. Sanct Georg, Hanover squarel upprepade han flera gånger för sig sjelf. Jag ville gerna gifva en månads lön, om jag visste hvad meningen kan vara med allt detta. Jag har stor lust att fara dit efter dem. Möjligtvis känna våra läsare lika stor otålighet att få reda på saken. Då de ej kunna följa talarens exempel, taga en cab och resa till kyrkan för att på detta sätt få en förklaring, vilja vi med ens göra slut på deras gissningar, genom att beskrifva den scen som der egde rum. TJUGOANDRA KAPITLET. Då de tre vännerna kommo fram till kyrkan, var det synbart af den långa raden vagnar på torget, att en vigsel inom den förnäma verlden var på väg att firas. Kuskar och betjenter voro utstyrda i rika livråer och buro hvita bandrosor samt stora blomsterqvastar i knapphålet. Sam var den förste som hoppade ur vagnen, och utan att se efter om hans följeslagare hunno med honom, trängde han sig fram genom skaran af vänner, myndiga pedeller och fryntliga kyrkvaktare, till dess han kom inda till altaret, der sir Mark Raymond relan intagit sin plats vid sidan af en darranle, ung flicka, hvars ansigte var färglösare in den brudslöja hon bar och orangeblommorna i hennes hår. Brudens blekhet var icke den som är en öljd af djup och innerlig rörelse och som nart åter förjagas af glädjens; af sällhetens :odnad — nej, den varförtviflans askfärg; vy som våra läsare veta, hade det uhgaoffret fasa och ovilja för den som skulle blifva hennes make. Hennes far — den obevekli