honnörsposter och blifva med utmärkt nit handhafda. I förslaget är alldeles icke fråga om ätt på något sådant sätt taga medborgareandan i anspråk, och följaktligen förekommer der icke ens ordet frivillig brandkår, ehuru man vet att sådana kårer äro ett på mångfaldiga ställen bepröfvadt godt. Men äfven om man skulle besluta sig för öfverståthållareförslagets grundprincip: en aflönad kår med lönadt befäl, så företer sig likväl i förslaget åtskilligt, som förtjenar ått närmare öfvervägas. Ett vilkor för en brandkårs tjenstbarhet är, att dess såväl befäl som manskap skola utgöras hufvudsakligen af ungt folk. Kan det antagas att den af öfverståthållareeinbetet föreslagna kåren skulle i längden uppfylla detta vilkor? En annan invändning: Skall det såsom nattvakter i hela staden tjenstgörande och för öfrigt i vidt skilda bostäder spridda brandsläckningsmanskapet verkligen kunna nog hastigt sammankallas på det sätt öfverståthållareembetet föreslagit? Undanrödjas dessa betänkligheter, så återstår den: Är den föreslagna styrkan tillräcklig, och är det ej att befara, att fråga om förstärkning och en till följd deraf ökad budget snart kunde vara att förvänta? Utur samma synpunkt, den finansiella, förete sig äfven åtskilliga andra inkast. Ärdet, t. ex., antagligt, att lönerna äro beräknade så tillräckliga att icke, sedan organisationen väl kommit till stånd, snart nog fråga skulle uppstå om löneförhöjningar, pensioner, Oo. s. Vv.? Den nya polisorganisationen har i detta hänseende gifvit en dyrköpt lärdom, som i detta likartade fall icke bör förgätas. Man jemföre endast den beräknade kostnaden då den nya poliskåren uppsattes och de nu för samma ändamål begärda anslagsbeloppen. Är det anledning, eller. ej, att befara något dylikt i nu förevarande fall, och komma icke möjligen hufvudstadens innevånare att genom ett bifall till en stat på 112.000 rdr sanktionera en stat, -som om få år vuxit med etticke nu beräkneligt-belopp derutöfver? Alla-dessa frågor, hvilka vi framkastat utan att söka besvåra dem — till en del emedan äfven vi dertill nu sakna erforderliga materialier — synes det oss vara nog angeläget att få skedda, för att man skall finna ett uppskof med ärendets afgörande och dess närmare pröfning genom en dertill utsedd komite vara af behofvet högeligen påkallad. KL 4 — Vi böra nämna, att det officiella bladet för i går lemnat upplysning derom, att vår förmodan, det någon så stor ordenspromotion, som -den, hvilken nyligen egt rum, icke inträffat under hela konung Oscars regering, icke är grundad, i det nemligen vid ett den 18 December 1854 hållet ordenskapitel blifvit kreerade icke mindre än 251 :kommendörer;) riddare och svärdsmän, hvilket, om de 46 då nämda svärdsmännen frånräknas, ändock ut-: gör ett antal af endast 12 mindre än vid den promotion, som nu egt rum, hvartill kommer att nu icke på en längre tid något ordinarie ordenskapitel egt rum. Vi -ha redan förut omnämt, huru Svenska Tidningen samma dag som dessa ordensutnämningar stodo att läsa i det officiella bladet meddelade en egen lista på de nya kommendörerna och riddarne, hvilken i så måtto afvek från den officiella, att Svenska Tidnin-) gen till vasariddare utnämde grosshandlären Schalin, notarien Brinck m. fl. Utan att uttryckligen rätta de grofva och besynnerliga misstag, som sålunda blifvit begångna, inför Sv. Tidn. sedermera en supplementarlista och yttrar blott: ?Hvarvid vi äre ledsna att vigenom förvexling af namn (?!) hafva i den ofullständiga listan å riddare af Vasaorden infört trenne oriktiga namn?, Posttidningen yttrar med anledning häraf och med omnämnande af vår först uttalade undran, hvem som borde anses bäst ha reda på saken, det officiella bladet eller det halfofficiella, följande: Då möjligen någon af våra läsare kan vara af samma åsigt, och vi åtminstone från flera håll hört förundran uttalas öfver nämde samtidighet, tro vi oss böra och kunna nämna, att Svenska Tidningen hvarken på officiel eller officiös väg fått någon känÅedom om resultatet af onsdagens ordenskapitel, utan sannolikt på helt och hållet enskilt väg, d. v. s. genom något slags tidningsrapportör förskaffat sig och. sina läsare ifrågavarande upplysningar. Detta bevi-, sas också bäst af dessas ofullständighet och det stora f antalet fel, som deri förekommer. Ingen kan för öfrigt förtänka en tidning, att hon öfverallt söker skaffa sig rapportörer, churu sådanes tillvaro inom ordenskapitlet nästan öfverstiger anständighetens gräns och ehuru värdet af en så otillförlitlig rapport, att den t. ex. utdelar orden åt längesedan afliden person, synes något tvifvelaktigt. Men hvad som med rätta kan väcka förvåning, är att rapportören envist vidhåller sin oriktiga uppgift och att Svenska Tidningen, utan tvifvel på hans försäkran, söker gifva sig sken af att hon verkligen i vissa fall varit bättre underrättad än den officiella: I går afton återkallar hon nemligen endast några af sina fel, utan att ens närmare uppgifva hvilka. Det mest utmärkande drag hos Svenska Tidningen är, jemte det tomma ihåliga skrytet, det politiska Tartuffeväsendet,l som hon jemte många andra egenskaper har gemensarät med sin officiöse stallbroder Folkets Röst. Huru ofta har man icke i Svenska Tidningen l: hört gudsnådliga beskärmelser öfver den liberala pressens förmenta brist på god vilja att e fullständiga sakupplysningar, samt rätta egångna misstag Och oriktiga uppgifter! Man finner för närvarande en i Svenska Tidningens genom många n:r fortgående nekrolog öfver framlidne kanslirådet Wallmark, synbarligen förfättåd af densamme förträfflige vännen, som enligt ett Wallmarks kort före hans död skrif-: vet, i Illustrerad Tidning infördt bref så enträget öfvertalade honom att öfvertaga redaktionen af Post-och Inrikestidningar med det I bestämdaste löfte att hållas skadeslös för de af : honom förutsedda förluster, men som, när se