Om balletten Bellman. .. Rörande detta ämne ha vi mottagit en liten uppsats med begäran om dess införande. Vi villfara. den ärade insändarens önskan, ehuru vi på samma gång måste förklara, att de åsigter, som der uttalas, icke inverka på oss derhän, att förändra vårt en gång uttalade omdöme, äfvensom vi tro, att ins:n icke litet misstager sig, då han frånkänner de Bellmanska figurerna all historisk grund och botten, och gör dem till blott och bart fantasigestalter. Till redaktionen af Aftonbladet. Balletten, ensamt betraktad från reflexionens och den rena dramatikens ståndpunkt, löper fara att bli 2n absurditet och delar detta öde med operan. Denna sats är så oemotsäglig, att om en ballett eller opera fullständigt tillfredsstälde det kalla förnuftets fordringar, skulle den bli den tråkigaste af alla sceniska framställningar — hvaremot bilden, rythmen och tonerna framkalla en högre stämning och ge det hela-en festlig prägel. Genom den odödlige Bellmans sånger och isynnerhet genom Fredmans epistlar framstår för fantasien tusen vexlande bilder, som icke blott framträda plastiskt, utan dramatiskt och mimiskt. Inga bland dessa komiska figurer äro historiska eller nordiska i ordets nuvarande betydelse. De äro fantasibilder, som ha sitt ursprung ur skaldens rikt flödande humor. De äro foster af hans lyra, de ha sjungit för honom och han sjunger för dem. Slagsmålet på Sröna Lund, som väsentligen har tjenat till motiv för balletten, är en af Bellmans friaste genrebilder — allt dansar! icke blott de illustrerade personerna, atan hvar och en som följer de böljande stroferna, hvar och en som i andanom är tillstädes på balen. Polskan brusar högt i taket. Bellmans sånggudinna, hans genius, han sjelf ryckes med i lustighetens hvirfvel. Så bör Bellmansfiguren i balletten uppfattas, och så har den intill denna dag bestått sitt prof inför den estetiska domstolen. Låtom oss icke nu förvrida ståndpunkten. Sujettet är behandladt allegoriskt, icke historiskt. Personer och gudar visa sig för Bellman såsom i en uppenbarelse. De framträda för åskådaren såsom i en Bellmansk dröm. Vi lösrycka ett ögonblick den store skalden från hvardagslifvets bekymmer och trivialitet. Vi tänka oss honom-i den stämning, som då han sjöng den makalösa polskan; han svingar sig lätt och luftigt omkring bland de gestalter, som han sjelf skapat; han skämtar med dem, imiterar och karrikerar dem, men delar icke deras skröpligheter, antager icke deras former, ty gratierna behålla sitt herravälde öfver den store lyrikern. Balletten visar sig alltså såsom fantasiens verklighet. KX.