Till redaktionen af Aftonbladet. Tvisten . mellan Aftonbladet och Svenska Tidningen rörande frågan, huruvida adeln verkligen ännu hos oss, i strid med regeringsormens uttryckliga föreskrift, åtnjuter någon irdel framför den ofrälse hopen vid beforIringar till rikets högsta embeten, torde väl umera kunna anses så godt som bilagd. För de tveksamme, i fall någon tveksamhet ;m svaret på denna fråga verkligen kunnat -åda, har det svar, som i dessa dagar med nycken öppenhet blifvit afgifvet genom friherre L. de Geers utnämning till justitiestatsuinister, utan tvifvel varit tillräckligt tydligt -h afgörande, Friberre de Geer, som i börn af 1840-talet ännu var rätt och slätt en psalastudent, har redan hunnit den svenska mbetsrmannabanans allra högsta trappsteg, och ri är i och för sig sjelf intet ondt. Men .enska nationen önskar, kunde man suppoera, känna något litet om innehafvaren af ictta höga embete. Ett fritt folk kan ej med kgiltighet se, åt hvem dess högsta embete sförtros. Det vill, ursäktligt nog, redan i örväg känna meritlistan, vara öfvertygadt om rmågans öfverlägsenhet, om statsmannablicns -skarpsynthet. Det nöjer sig icke med igra orlofssedlar af vänner och intima be:ntskaper, dessa sedlar må vara mer eller indre slösaktiga med loford och granna löf. 1; och skulle dylika rekommendationer göra ifyllest, blefve det väl svårt att skilja mel: de många anspråken; ty en hvar kunde val bland sina bekanta uppgifva någon vän;