det man nu laktUuager Ull ag polllisKa alllvSferen, så händer det ofta, att det oväder, som då plägar följa, först ger sig tillkänna genom någon liten helt obetydlig molntapp, som stiger upp långt bort vid horisonten. En :sådan der liten molntapp tror sig en och annan just nu se på det politiska firmamentet; det är den bekanta s. k. Cagliaritvisten mellan Sardinien och Neapel. Den ser i och för sig icke så särdeles hotande ut. Vore tillståndet i Europa för öfrigt normalt, vore luften ren, så kunde man vara förvissad att dette lilla moln snart skulle sjunka tillbaka nedom horisonten, utan att. ha väckt någon uppmärksamhet eller någon oro. Men under sådana förhållanden, som de närvarande, finna vi det ganska naturligt, att statsskeppens styresmän vända sina blickar mot det håll, der något dylikt moln synes, och öfverväga om det icke möjligen kan båda storm och obehag. Och hvem kan förtänka passagerarne, det vill här äga folken, om äfven de med. intresse iakttaga ett fenomen, hvars möjliga följder äro dem ingenting mindre än likgiltiga. På detta sätt lar Cagliaritvisten för närvarande blifvit föremål för en spänd uppmärksamhet i vår verldsdel, och nästan hela den europeiska pressen sysselsätter sig med henne i detta ögonblick; Ingenting kan heller vara naturligare. Möjligheten af ett krig i Italien mellan de makter, som representera, den ena frihet och oberoende, den andra despotism och förtryck, hvilket uppslag innebär den icke till en oändlighet af andra möjligheter! Men skola stormakterna, skola isynnerhet Frankrike och England, tillåta antändandet af en mina, hvars alla förgreningar ingen kan beräkna, men som möjligen skulle kunna sträcka sig äfven under åtskilliga troner samt andra mer och mindre heliga stolar? Stormakterna skola helt säkert icke vilja något sådant. Men skola de: väl under den närvarande: ställningen blifva ense om medlen att förekomma det? Skola Frankrike och England, under den spänning, som nu råder mellan dessa länder, och då, enligt hvad mången tror, franska regeringen endast söker en god krigsorsak för att låta det bryta löst mot England och på dennå väg finna en afledare för det alltmer växande missnöjet inom landet — skola dessa makter under sådana omständigheter vara sinnade att upptrida gemensamt för att afvärja den fara, som från Italien hotar ordningens? sak? Eller om den ena vill uppträda för att göra slag 1 saken, skall väl den a1dre med likgiltighet åse det? Vi äfventyra icke något försök att besvara dessa frågor, men vi ha framkastat dem för att visa, att den i sig sjelf obetydliga och under vanliga förhållanden säkert lätt bilagda tvisten mellan Sardinien och Neapel kan under nuvarande förhållanden betraktas såsom ett hotande fenomen. . Efter en tysk tidning meddela vi för öfrigt en sammanfattad redogörelse förCagliarifrågans ställning för ögonblicket, deri läsaren tillika får tillfälle se framstälda några f de åsigter och förmodanden, som uttalas i. afseende på stormakternas ställning till tvisten, möjligheten af en fredlig biläggning af densamma o: s. v. Det tyska bladet yttrar sig som följer: Konflikten mellan Neapel och Sardinien i fråga om ångbåten Cagliaris uppbringande skall nu komma till lösning, och, som det tyckes, på ett allvarsamt sätt. Båda rusta till krig. Då neapolitanska regeringen vägrat att uppfylla Sardiniens fordringar, så har denna makt beslutat förskafta sig rätt med våld, och konungen af Neapel har låtit utrusta en eskader, som skall beskydda hans hufvudstad. Men skall det verkligen komma till krig? Vi betvifla det, då det icke är sannolikt att de europeiska stormakterna skulle låta en strid uppblossa på Neapels vulkaniska jord. England och Frankrike hafva vis-erligen nekat att understödja Sardinien med vapenmakt; men de skola väl finna andra medel att förhindra kriget... De behöfva ju blott vända sig till Rysslands; för att genom denna makt förmå dess gamle vän och skyddling, konung Ferdinand, att öfverlemna tvistefrågan angående Cagliari och dess passagerare åt en europeisk skiljedomstol. Stormakterna skulle eftergifva något af sin värdighet, om detta icke skedde. I Maj skall pariserkonferensen sammanträda. och det är således ett lämpligt tillfälle att åstadkomma. en lösning. Den ncapolitanska regeringen har, liksom den sardinska, utstält en promemoria öfver frågan till Europas regeringar. Deruti ligger redan, att hon är sinnad lyssna till derasdom. 1. och om flertalet af dem uttalar sig emot henne, så kan hon icke börja krig mot det öfriga Europas vilja. Något annat resultat kan hon likväl icke vänta. Engelska jurister hafva så grundligt pröfvat och belyst 1vistefrågan efter folkrättens grundsatser, att deras omdöme till! fördel för Sardinien måste betraktas såsom bestämmande för alla jurister. Ingen sakförare, som handlar samvetsgrannt, kan fatta en annan åsigt. Cagliari är taget på ett farvatten, som icke tillhörde konungen af Neapel, och det var icke att anse såsom piratfartyg, ty dess egare och befälbafvare hade icke gjort sig skyldiga till den ombord utbrutna insurrektionen, utan de hade genom främmande, till en del neapolitanska insurgenter blifvit besegrade med våld, och kaptenen var på väg till Neapel, för att underrätta om händelsen och öfverlemna, saken åt domstolarne. SAN Genom frigifvandet af de båda engelska ingeniörerna Watt och Park, innan dom blifvit fäld öfver dem och de öfriga passagerarne, har neapolitanska regeringen redan erkänt sig hafva orätt mot de senare. Hvarföre handla hon icke på samma sätt emotsarderna? Med rätta uppstod det häftigaste missnöje bland: fångarne, då de fingo veta att efter Park äfven engelsmannen Watt blifvit fi från anklagelsen. Sardinien är skyldigt sin ära att motsvara denna känsla, och att uppbjuda allt för att förhjelpa sina medborgare till deras rätt och egendom. Om också engelska regeringen har för litet mod att bistå sin fordne bundsförvandt på Krim, så påstår likväl engelska pressen, att England är förpligtadt att understödja sardinBES mdr De vel ess Ve nt LR Kn INR TRA BR Fr ÄR ER SR LR nn pr RENRASIGA