trömrensningar, vattenaftappningar o. m. d., utt icke tala om jernvägarne. Deremot torde f landstings-inrättningenden. följd uppstå, tt orter och personer, för erhållande af unlerstöd till ofvannämde slags företag, komme utt oftare vända sig till länens än statens reoresentation, då det med säkerhet kunde anagas, att en långt större sakkännedom vid inderstödens beviljande skulle göra sig gälande och att sålunda en sorgfälligare hushållning med de skattskyldiges bidrag komme tt ega rum. Det förhållande, att ländets reoresentation sysselsätter sig med att anslå melel till föremål af rent kommunal beskaffenret, såsom till folkskolorna o. m. d., i stället ör att dylika :ngelägenheter böra inom komnunerna eller på sin höjd länsvis ordnas, ha ikets ständer ansett utmärka att man är inne vå en afväg, hvilken icke kan vidare fullöljas, utan att den allmänna andans försoffing blir följden deraf. I öfrigt hafva rikets ständer jemväl yttrat len mening, att en länsrepresentation skulle verka lifvande på länsstyrelserna och lemna tt långt vidsträcktare utrymme för deras verksamhet vid utförandet af för länet gagneliga öretag, der de nu stå med bundna: händer i saknad af lagbestämda former för länsinvårarnes hörande; och föreställa sig rikets stänler slutligen, att representativsystemets utträckning till länsvis ordnade möten skall biIraga till att öka det konstitutionella regeingssättets fasthet och att de dugligaste grundimn-na till en länge påyrkad förändriug i statsepresentationen böra sökas i ett utbildadt komminalväsende. I afseende på valen till ledamöter af landsinget hafva rikets ständer ansett länen böra! lera. valdistrikter indelas. Rörande landtinsets rättighet att få sina beslut bragta till verkställighet hafva rikets ständer trott, att om frågan vore af beskaffenhet att enligt gälande författningar en framställning derom at nskilt man eller menighet skall göras hos xonungens befallningshafvande, så bör det tillcomma landsköfdingen att öfver landstingets veslut resolvera med rättighet för församlinsen att, i händelse af afslag, deremot anföra oesvär. Är frågan åter sådan att hon eljest skolat omedelbarligen hos Kongl. Maj:t göras nhängig, bör följaktligen landstingets beslut lerom underställas konungens pröfning. Deremot hafva rikets ständer ansettsig icke böra utarbeta och framlägga ett fullständigt förslag till författning i detta ämne. Erfarenheten har visat, huruledes dessa fullfärdiga lagförslag hitintills blifvit upptagna. De, som ansett sig böra mota:beta sjelfva saken, hafva lättast kunnat genomföra etta syftemål genom att i främsta rummet vända ig mot formen. Hvad som rikets ständer r ögonblicket ansett egertligen angeläget. har varit att uppfatta och erkänna vigten aj den ifrågasatta institutionen och att samma öfvertygelse må af K. M:ts regering delas. I sådant fall vore att från K. M:t förvänta ett lagförslag, hvilket hade desto större sannolikhet att vinna representationens bifall, som större insigtet för dess utarbetande stå regeringen till buds och visshet om hennes benägenhet vunnes genom lagförslagets framläggande för ständerna. På grund af dessa i rikets ständers skrifvelse omständligt utvecklade, men här endast i yttersta korthet sammanförda skäl hafva rikets ständet anhållit, att K. M:t täcktes låta, genom sakkunnige män, ej mindre upprätta förslag till författning om landsting, eller en länen omfattande kommunalrepresentation, än äfven, i sammarhang dermed, öfverse de angående menighetsstyrelse så väl på landet som isynnerhet i städerna gällande författningar, samt derefter till rikets ständers pröfning framlägga de förslag, hvilka i följd härat kunna varda utarbetade. I anledning af förd klagan öfver det genom kungörelsen den 22 December 1834 stadgade förbudet mot rättigheten till laxfiske, I mil utåt hafvet utafför Listers härad af Blekinge län, hvilket förmenas skola göra inträng i kronans utarrenderade laxfiske uppe i Mör-. rums ström, hafva, med afseende derå att vinsten för ortens befolkning genom förbudets borttagande blefve vida större än den fördel för staten, som af förbudet kan uppkomma, rikets ständer hos K. M:t anhållit, att K. M:t måtte förordna om undersökning, huruvida strandegarne genom nämde förbud blifvit förnärmade i sin urgamla rätt till fiske i hafvet. och derefter vidtaga de åtgärder hvartill omständigheterna kunna föranleda. Efter väckt motion om vigten deraf, att grunddikning -skyndsamt och allmänt införes jemväl å den staten tillhöriga boställsjorden. samt det hinder allmänna lagens stadganden i 6 kap. 2 och 3 SS byggningabalken utgöra för boställsinnehafvare ocharrendatorer af kungsgårdar att å dertill hörande jord utbyta öppna diken mot täckta, hafva rikets ständer hog K. M:t anhållit om vidtagande af sådana åtgärder, hvarigenom dessa hinder må undanrödjas samt det åsyftade ändamålet på lämpligaste sätt befordras. I anseende till bristfälligheten i lagstiftningen angående jagt och djurfång hafva rikets ständer anhållit om öfverseende af författningarne i detta ämne (kongl. jagtstadgan at 1808 och kongl. kungörelsen den 21 Oktober 185h, och hafva rikets ständer i detta hänseende anfört: att böter för villebråds fällande syntes böra utgå särskilt för hvarje dödadt djur, och icke, såsom nu; endast för hvarje gång åtal sker; att böterna för köpare af fridlyst vildt. borde höjas til lika belopp som för villebrådets fällande;att böterna syntes rn 4 FRE EPRKTYR TR a r KN RE I