DEN SISTE AF SIN ÄTT, AF JF. SMITH. ) Så är det, svarade Dick, som samlat torrt löf och bränsle i en hög midt i gro tar. Amens död var visserligen en den gudomliga rättvisans straffdom. Han syndade för uld, sålde sig åt den bleke, lysande djefvuen, utan att dock någonsin ega de skatter han eftersträfvade, ty all hans orätt förvärfvade vinst tyckes hafva försvunnit, då han ville gripa derefter. Och dock, tillade han, skulle han, den stund han var här — en flykting undan de lagar han våldfört — kunnat vara herre till en furstlig rikedom.n Hans vänner hörde under tystnad och med förvåning hans y trande; hvarken William eller Georg Chason fattade hans mening. Sel fortfor talaren och förde ljuset intill det torra bränslet. Inom ett par minuter flammade elden upp, och lågorna, som lyste mot den skimrande qvartsen, förlänade det hela ett förtrollande utseende. Hvilken scen för en pantomiml! sade direktören, i det han pekade på hvad han så väl som de andra ansägo vara glimmer. Med den fördel likväl, anmärkte Dick, att det är verkligt a Sam och Wcbb samlade i hast en hand full af den metall, som låg tjockt utbredd öfver grottans botten, och började undersöka den, ett företag som de öfriga åsågo under spänd förväntan, Det är guld! utropade de på samma gång. De hade rätt. Grottan var en af dessa naturliga pockets., för att begagna guldsökar) 5e Aftonbl. n:r 19-18, 20-—37, 39 —76, 78—91,