SIUCAVPLTRTUGCR Av I LDIUGTL AVUQA . Beranger och Bernadotte. För någon tid sedan redogjorde. vi för en i den ryska organen le Nord förekommande uppsats under ofvanstående rubrik, som, sedan .den omtalat att i Berangers, efter skaldens död utkomna sjelfbiografi förekom ett häftigt utfall mot Bernadotte; -gjorde till sin skenbara uppgift att taga Bernadottes handlingssätt i försvar, men i sjelfva verket tycktes ha till hufvudsakligt syfte att tå tillfälle framkasta de af oss meddelade märkliga anspelningarne på en mellan Napoleons och Bernadottes arfvingar ännu fortlefvande ärftlig fiendskap, som till och med kunde utöfva ett visst inflytande på deras personliga tänkesättn. Det af le Nord i nämde uppsats omförmälda arbete af Beranger har icke förr än i dessa dagar, sedan sjöfarten blifvit öppnad, varit tillgängligt i svenska bokhandeln. Vi ha emellertid nu lyckats erhålla detsamma och meddela här nedan. det yttrande deri, på hvilket le Nord hänsyftade, och hvilket måste anses utgöra ett intressant bidrag till Bernadottes historia och isynnerhet till kännedomen om den opinion om honom, som är rådande hos franska folket, och hvilkeningen kan trognare afspegla än just Beranger. 9Sedan han beskrifvit de intryck han erfarit vid Ludvig XVI:s och de allierades intåg i Paris, fullföljer Beranger sålunda: Några timmar efter det Paris gifvit sig, anlände Bernadotte, som. till ursäkt. för -det han fört afvog sköld mot sina fordna landsmän förklarade, att han måst blifva svensk på samma gång han mottog arfsrätten : till svenska kronan; ett förebärande som flera haft nog hård panna att godkänna. Enligt detta sätt att se saken fattades det Moreau ingenting. annat än en krona-för. att utplåna skammen af hans död .midt ibland värafiender. Bernadotte skulle fått en helt annän : plats: i historien, om han försakat en tron för att ila sitt fosterland till hjelp. För resten låg egenskapen af svensk denne bland nordens is så väl konserverade gascognare icke så ömt om hjertat, att han icke kunnat gå in på att ånyo blifva fransman; men han ville gå in derpå endast mot priset af Frankrikes tron: ingen affär kunde uppgöras med denne gamle republikan utan att köpeskillingen var ett konungarike. Sin religion gaf han deremot gerna på köpet. Hans kongl. höghet hade låtit beledsaga sig af madame de Staöl och Benjamin Constant. — — Den sistnämde tyckte aldrig om att jag talade med honom om denna tidpunkt, Han talade vida hellre om den: rol han spelade hos Napoleon under de hundrade dagarne. Han tillstod det inflytande som utöfvades på honom af denne man, hvilken, enligt hans utsago, egde en oerhörd kunskap om allting, anade det han icke kände, -var lika qvick som snillrik, och. hyste flera sannt frisinnade åsigter än någon af hans rådgitvare. Utan att vilja upphöja rådgifvarnes frismnthet, har jag alltid förestält mig, att denna senare del af berömmet öfver husbonden utgjorde för Constant ett medel att rättfärdiga sig. för dethan tjenat den, som han den -20Mars kallade en tyrann. Nå än Bernadottev?y sporde jag honom alltemellaråt. — Bernadotte står i underhandling om att låta utplåna några sidor i Memoires de sSainte-Helene ; kommer denna affär till stånd, skall jag säga er allt möjligt godt om honom.. Sådant var det svar han gaf mig en dag då vi; med anledning af den pågående tryckningen af ifrågavarande memoirer, talade om flera af kejsardömets mest framstående personligheter. Och sedermera ansågs det verkligen såsom bestämdt säkert, att de blad, söm handlade om marskalk Bernadotte, . prins af -Ponte-Corvo, hade blifvit borttagna utur det dyrbara manuskriptet. Jag kände aldrig och önskade aldrig lära känna madame de Staöl. . Ehuru hon visserligen: var begåfvad med ett snille och en talang af högre ordning, bidrogo emellertid hen; es förmögenhet och hennes samhällsstälning i icke ringa mån att öfverdrifva det litterära anseende hon förtjente. Napoleon hade försmått att göra henne till sin Egeria; den store mannens fall gladde på det högsta detta qvinnohjerta. Också upphörde hon icke att med utländningarne fira vår ruin uti sina salonger. Det är mig obekant om hon någonsin hade för afsigt att understödja de anspråk, som återförde Bernadotte till Frankrike. I afseende på denne f. d. republikan vill jag meddela en anekdot, som blifvit mig -berättad af en man, som varit i tillfälle hemta den ur god källa, om han icke till och med sjelf hade bevittnat händelsen i fråga. Under de få dagar, som han, nästan inkognito, tillbragte i Paris, trodde sig Bernadotte, som ville försigtigt spela sin roll af fransk kronpretendent, böra, innan han meddelade sig med kejsar Alexander, som man i början funnit tveksam i afseende på Bourbonerna, känna sig för hos en af sjelfHerrskarnes ministrar. Det stäldes så till, att han kom att spisa middag med grefve Pozzo di Borgo, ännu en öfverlöpare, en Coriolanus i förmaket, hvilken en oförsynt författare icke blygts att ställa i bredd med Bonaparte.