varen ERT år ERS NR RE tåg från Potsdam medförde ett mycket vänligt svar, som bjöd mig välkommen tillbaka till det Baltiska sandhafvet, såsom han kallade de brandenburgska slätterna, samt tillade, att fastän kejsar Alexander och hans svit skulle komma samma afton, så ville han i allt fall taga sig en eller par timmars ledighet för att tala med mig om Norden. Han bodde på slottet i Potsdam, dit han bad mig komma måndags middag. Det tåg, som förde mig från Berlin, var uppfyldt af officerare och medlemmar af corps diplomatique il full uniform, stadda på väg till Potsdam att uppvakta czaren. I den kupå, hvaruti jag åkte, befunno sig äfven två gamla gentlemen, l: som genast började att konversera på franskal språket. Efter en stunds förlopp vände sig deras samtal på Orienten, och de språkade om Diebitsch och hans fälttåg och om traktaten i Unkiar-Iskelessi. Derpå frågade end: af dem på arabiska: Talar ni arabiska ?) hvartill den andre svarade på turkiska: Nej,) men jag talar turkiska. Den förste svarade på samma språk, hvilket de sedermera utbytte mot nygrekiska och slutligen mot ryska. Jag lyckades till slut utfinna, att den ene var från Wallachiet, men kunde icke få reda på någonting mera. Potsdam var mycket lifligt till följd af kejsarens ankomst. Konungen af Sachsen infann sig äfven fram på förmiddagen, och på det att de-tre furstarne måtte få riktigt förströ sig på aftonen, medförde vi äfven den illustra Maria Taglioni, som trippade ut ur en af kupgerna och direkte till hofteatern. Parken vid Sans Souci var i söndagsutstyrsel: gångarne krattade, fontänerna spelande i högan sky. Gatorna i den lilla hofstaden hvimlade af lysande uniformer, bland hvilka min körsven visade mig Carl och Albert samt åtskilliga andra prinsar af det preussiska huset. Som vi öfverforo en öppen plats nära slottet, kom ett garde till häst och en öppen vagn förspänd med ett spann präktiga svarta hästar. Ehuru jag aldrig förut sett hans majestät, igenkände jag honom dock vid första påseendet i den undersätsiga figuren till höger i den gröna, tätt tillknäppta vapenrocken. Min kusk drog åt sig tyglarne, Höll åt sidan och aftog sin hatt. Jag lyfte på min, då kungen passerade, och fixerade honom, och han svarade med en militärisk helsning. Han hade bloden mycket upp i ansigtet; ögonen voro klara, och det föreföll mig som om han:såg något bättre ut än hans klunsiga, nästan dumma porträtt lofvat. Måhända var han redan då besvärad af den kongestion, som anföll honom samma natt, och från hvilken han aldrig riktigt lärer kunna hemta sig. Jag blef glad då klockan ändtligen slog 12 och jag fick lemna de bullersammä gatorna för att begifva mig till den lugna delaf slottet, som Humboldt bebodde. Dörren söppnades såsom förr af Seifert, hvilken genåstigenkände mig. Välkommen tillbaka! ropade han emot mig. Vi veta hvar ni har varit; vi ha läst alla era bref. Hans excellens har varit mycket sjuk, och ni finner honom säkert icke så kraftfull som i fjol, men han är, Gud ske lof, åter vid någorlunda helsa. Kom in, kom in, han väntar! Under det han talade öppnade han dörren och förde mig in i ett litet bibliotek, vid hvars tröskel Hum boldt, som hade rest sig upp, mottog mig. Han var något blekare än förr, litet magrare äfven, och jag märkte att hans gång var mindre fast; men blicken ur de ljusblå ögonen var så strålande klar och snillrik som någonsin, och hans röst lika fast och liflig. Han tryckte min hand med en väns hjertlighet, och sedan de första helsningarne, voro öfver, frågade han mig noga om mina resor i Norden. Men ett ämne framkallade hundra andra, och det dröjde icke länge innan han öfverfor hela verldsgeografiens och klimatologiens fält, upplysande jordens aflägsnaste och mörkaste hörn med sitt mäktiga och genomträngande snilles ljus. Det senaste häftet af Kosmos låg på bordet. -Se här hvad jag gjort sedan mi var här sist, sade han i det han tog upp det. Verket kommer att utgifvas inom två eller tre veckor. Ni är då ännu alltjemt i stånd att uthärda med dylikt arbete ? dristade jag fråga. -Arbete utgör nu en del af mitt lif, sade han; jag sofver så litet, och mycken hvila skulle blifva fröttsam. 1 förgår arbetade jag 16 timmar med genomläsningen af dessa ark. Är ni icke mycket trött efter en dylik ansträngning ? Tvärtom, svarade han, jag. känner mig upplifvad; men arbetets fullbordan beror mycket på mitt kroppsliga välbefinnande. Jag känner intet men af själsansträngning. Då jag i den präktige gubbens ansigte och röst icke spårade annat än frisk och ostörd intellektuel: kraft, så kunde jag nog tro hans ord. Jag hade känt mig liten smula stolt öfver att jag nu snart i sex månaders tid dagligen arbetat med mitt hufvud; men här stod Humboldt, som i sitt 89:de år härutinnan öfverträffade mig. Det sätt hvarpå han talade om sitt kroppsliga tillstånd förekom mig högst intressant. Hans ande, ännu i sin fulla kraft och lifsverksamhet, tycktes betrakta kroppen såsom en sak helt och hållet utom sig, hvars sakta aftynande -han med uppmärksam blick iakttog, såsom han i yngre år skulle ha observerat ett vissnande träd, Jag har varit sjuk under sommaren, sade han, men ni må icke tro allt hvad tidningarne sagt derom. De ha påstått att det var ett anfall af slag, men det var endast en svindel, som snart gick öfver utan att efterlemna några af de vanliga följderna åf apoplexi. Ett bevisar dock, att min kropp börjar svika mig: Jag har icke samma förmåga som förr att styra mina lemmar; det tyckes :som dö vore muskelsvaga; det är en länk bruten hågonstädes, hvilken det numera är för sent att åter foga samman, Så händer det t, ex, ofta, att när jag vill gå rakt framåt, jag känner mig oviss huruvida mina ben vilja föra mig i rak linie; de kunna vika af åt ena eller andra sidan; och fastän jag icke märker någon verklig brist på styrka, så erfar jag ändå en viss känsla af osäkerhet