i schurhard och tagit radschan ul tfanga. Whitlocks kår håller Saugor besatt, endast kavalleriet rycker fram mot Allahabad. skeden Bref från Bayard Taylor. Afsked från Norden — Besök hos Humboldt. Gotha den 24 Okt. 1857. Jag tillbragte en vecka i Stockholm, och fastän vi på vår resa från Upsala hit råkade ut för de börjande vinterstormarne (desamma under hvilka det ryska krigslinieskeppet Lefort. förolyckades i Finska viken), så sade sommaren oss dock ett vänligt farväl i några derpå följande vackra och soliga dagar. Trä-l: den på Djurgården och på öarne i Mälaren buro ännu sin löfdrägt; dalkullorna vefvade ännu sina båtar, och den lilla parken under Norrbro var ännu hvarje afton uppfyld af musik och lampljus; och af det flyktiga sommarlifvet i Sverge, nu så nära sitt slut, fångades begärligt hvarje flyende minut som ännu unnades. Jag fann hufvudstaden ganska munter och angenäm för denna årstid, och skulle gerna återtaga allt hvad jag sagt om dess tråkighet under vårmånaderna, om det icke kunde antagas att detta senare intryck årligen vid samma tidpunkt der gör sig gällande. Det var angenämt att åter inqvartera mig i Kahns trefliga hotell och förnya de gamla bekantskaper, som jag gjort för ett halft år sedan. Hr Schröder hade fyra dagar före vår ankomst begifvit sig på vig till Amerika, och vi funno hans trotjenare Erikson genomvandrande de tomma rummen med bedrötvadt ansigte. Rektor Svedbom var ännu på sin post, men ack, för att snart öfvergifva densamma för alltid! Han dog ex vecka senare af kolera, och med honom har ett af de redligaste hjertan och en af de skickligaste pennor i Sverge gått förlorad för framtidsmännens parti. Den utmärkte Retzius återfanns å vanligt ställe, Carolinska institutet, fortsättande sina etnologiska studier med samma entusiasm. På Drottninggatan mötte jag en afton helt oförväntadt hr Wolley, som nyss anländt från Lappland och nu var stadd på hemresa, lastad med resultaterna af sin treåriga polarfärd.. Veckan förflöt hastigt, upptagen af afskedsbesök, utflygter till Djurgården, Drottningholm och stadens öfriga omgifningar, och jag erfor en känsla af saknad då jag från det preussiska ångfartygets däck såg det stolta slottet och kyrkans spiror småningom försvinna bakom den inre skärgårdens öar. Det föreföll mig som om jag aldrig mera skulle återse Stockholm. Nu, då den skandinaviska Norden ligger bakom mig och då nära 10 månaders resor och studier hafva gjort mig berättigad att anse mig bekant med densamma, nu först känner jag huru rikligen belönt jag blifvit. Skild, såsom den svensk-norska halfön i geografiskt hänseende är från det öfriga Europa, samt, med undantag af dess hufvudstad och öfriga handelsstäder, jemförelsevis så isoleradt från inflytandet af det öfriga Europas vexlande sambällslif, har dess folk i mycket högre grad än det är fallet i andra länder, kunnat bevarå fordna tiders enkelhet i seder, grundelementerna — outvecklade, det är sant, men också oförderfvade — af det jernslägte, från hvilket det härstammar. Vi kunna icke påstå att den, såsom Italien, Spanien eller Orienten, hunnit någon lysande höjdpunkt, men ehuru ofta hindradt och gäckadt af oförnuftiga styrelser och af en tiggaradels inflytande, har folket sedan Gustaf Wasas tid, fastän långsamt och gradvis, dock gått framåt, och förvarar ännu kärnan till en ädel nation. Det är sant, att Sverge icke nu innehar den politiska plats, der Gustaf Adolfs snille eller den ståtlige våghalsen Carl XII:s djerfva kraft stälde det; men under den nyare dynastiens fredliga politik har det haft tid att återbemta sig, och är säkert, hvad vidkommer kraftens alla bättre beståndsdelar, lika väl utrustadt nu som tillförne. Samma anmärkningar gälla i ännu högre grad för Norge. Andra nationer hafva gått framom de skandinaviska under de sista 150 åren, men den norska nationen har en framtid för sig, och jag kan icke undertrycka den tron, att dess guldälder nalkas. Då norrmännen. bortlägga sin oerhörda fåfänga, svenskarne sin benägenhet att förtala sig sjelfva, och båda, förgätande sin befängda ömsesidiga misstro, samfält arbeta för sitt gemensamma lands och sin gemensamma folkstams bästa, skall drömmen om en. mäktig skandinavisk union, sådan som den nordiska ungdomen svärmar för, närma sig sin fullbordan. Danmarks enda hopp hvilar synbarligen på en dylik wnion, men hvarken Danmark eller Norge äro nu sinnade att frivilligt förmäla sin nationalitet med Sverges, och dock är det Sverge allena som kan förena de skilda lemmarne och utgöra deras hufvud. Man kan icke undgå inse att allting beror på det sistnämda landets framåtgående. Både Danmark och Norge hafva friare nationela och praktiska styrelseformer, och innan något vidare kan åtgöras, måste Sverge i detta afseende stå på lika ståndpunkt med. dem. Någonting mera ovigt och olämpligt än. dess närvarande representations-. och lagstiftningssystem låter knappast tänkasig. Men folket, likt dess tyska stamförvandter, eger en stor fond af tålamod, och nu sedan det förlorat sin bästa bundsförvandt, konung Oscar, kan ingen förutsäga huru länge de nödvändiga reformerna: kunna fördröjas. Man säger att prinsen-regenten är af reaktionära åsigter och mycket fallen för militärisk glötre. En soldat. lp för närvarande den sämste styresman Sverge kan erhålla, Af det svenska folket skall jag alltid bibehålla det angenämaste minne. Jag har i intet land funnit mera ärlighet, enkelhet och hjertlighet.. Artige utan: att vara krypande, utvärtes förbehållsamma, men till det inre varmbjertade; modiga, glada och ståndaktiga, vinna deras; värdefulla egenskaper mer och mer ju närmare man lär känna dem. De hundratals öppna, vänliga ansigten jag mötte framställa gig ofta sjelfinant för mitt minne, och jag kan lika litet glömma dem. som de 0 Lt gr FA dn AR VYS, br JR IR DA nrg Ore REV JAN GS Jäntnrö NAN, PAA: Yard JRR Kd ING oj ke sn AL Da: pr RN — — RN ot VR KE AT Pr DM S:00 jo mm At An OP Å ARA AA RR —R ROS PV MM Tr hon Nn