DEN SISTE AF SIN ÄTT, AF J. F. SMITH.) TRETTONDE KAPITLET. O, grymma öde! Tvång att nödgas hyckla. Gammalt skådespel Säkert hafva våra läsare icke glömt det förslag anföraren för ett parti guldsökare, Philip Miller, gjorde Dick och hans vän, att firena sig med dem, och hvilket des efter något besinnande antogo. Dick hade en stark aning att den man de sökte var i sällskapet, eller också att de på detta vis troligast skulle sammanträfta med honom, ty Miller och hans män voro ett af de värsta röfvareband, som någonsin förklarat krig mot samhället. Mer än ett mord i afsigt att plundra skrefs på deras räkning. Dansörens glada visor, muntra infall och sprittande liflighet gjorde honom snart till en gunstling hos alla, utom Ben Sneder, gentlemannen med det. halfväxta skägget. Inga uppmärksamheter kunde tillvinna dem hans bevågenhet; han höll sig ihärdigt på afstånd från siha nya kamrater — ett förhållande, som desto mera ådrog honom deras uppmärksamhet, och många dagar hade ej förflutit, innan de kände sig moraliskt öfvertygade att han och Bill Spuggins voro samma person; men utan några bevis och omgifna, som de voro, af hans kamrater, de flesta lika: vilda som han sjelf, månade dem försigtigheten att vara på sin vakt. Ankomsten af kommissarien, mr Hardy, och en trupp beriden polis, bidrog sedan någon tid att hålla Miller och hans band i temlig ) Se Aftonbl. n:r 10—18, 20—37 —76,78—86.