Man sade honom, att detta svar icke var höfligt, men han förklarade, att det i hvarje händelse var let enda han ville lemna. Amiralen frågade honom, om han hade någon annan lefvande fånge i sitt förvar. Han tycktes hafva missförstått frågan, ty han svarade: Dessa 18 man voro mina krigsfångar. Jag hade mycken olägenhet. af dessa menniskor, för att få dem -begrafna. Jag kan ännu i dag visa eder deras grafvar: Hvad var det för 18 man och när blefvo de fångna? frågade: amiralen.;— Huru skulle jäg kunna säga er hvilka de voro och hur kam jag komma ihåg när de blefvo fångna? I voren i strid från Oktober till Januari; då blefven I slagna och förjagade och edra skepp togo till flykten. De togos till fånga under denna tid., Det var ögonskenligen icke öfverensstämmande med amiralernas och generålens värdighet att fortsätta detta samtal: Eftor en kort rådplägning beordrade de hr Parker att försäkra hans excellens, att man skulle draga all möjlig omsorg för hans personliga säkerhet och beqvämlighet; men att han för närvarande skulle skickas ombord på ett skepp. Jag inser icke nödvändigheten ått begifva mig ombord på ett skepp,, svarade hans excellens. Allt som måste göras kan jag lika väl utföra Härs. Men då Yeh märkte att amiralerna menade allvarsamt och voro orubbliga, samt beredde sig att gå, så rullade han sina ögon rundt omkring rummet med ett uttryck af förskräckelse och tillade: Välan, jag emiottager er inbjudning. Det skall verkligen glädja mig att få tillfälle att se ett af edra skepp., Efter hvarjehanda enfaldigaå och löjliga uppskof, som medtogo öfver en timma, kom han omsider på sin plats i en bärstol. Då han, eskorterad af marinsoldater, fördes ner till ländningsstället, mötte han en flock af våra vid kommissariatet anstälda Kulis. Man har berättat mig, att dessa satte sina bördor ifrån sig och helsade honom med ett gapskratt. Detta var för mycket. Han skar tänderna af raseri och gjorde en hotande åtbörd. i j orstressssssenstonisr