sprungo; siatligen kom en al dem fram och presenterade sig sjelf såsom Yeh. Men han var icke nog fet. Parker skuffade honom åt sidan, och skyndande fram, upptäckte man slutligen. en utomordentligt tjock man, som stod och spekulerade på huruledes det skulle blifva honom möjligt att komma öfver muren i, den aflägsnaste ändan af yamunen. Kapten Key och kommodor Elliots slupsbefälhafvare skyndade fram. Key tog den korpulente herrn om lifvet och slupsbefälhafvaren snodde den kejserlige kommissariens. höga, hårpiska om sin näfve.. Det var icke lätt att misstaga sig på att detta verkligen var Yeh. Blåtröjorna kände instinktmässigt att det måste yara Yeh, svängde sina hattar och uppstämde tre skallande hurrarop. Yeh är ingalunda den hjelte, som folk ansett. honom för. Han darrade häftigt då han tillfångatogs, förnekade ifrigt att han var Yeh och återvann sin fattning först sedan hr Parker förnyade gånger haft den tillfredsställelsen och triumfen att försäkra sin gamle fiende om hans personliga säkerhet. Men så snart han kände sig säker, återvände hans högmod. Han satte sig med högdragen min och hållning på sin stol, log hänfullt åt tanken på att utlemna sina embetssigill och likaledes åt tanken på att blifva bortförd: Han ville: vänta der han vår, för att emottaga de der Karlarne Elgin och Gros. Man genomsökte emellertid alla hans saker, för att få rätt på hans papper, och fann bland annat originalratifikationerna af traktaterna med England, Frankrike och Amerika; de voro, såsom han antydde, alltför ovigtiga dokumenter för att sändas till Peking: Detta sökande räckte 3 timmar. Underrättelsen om Yehs tillfångatagande hade blifvit skickad tillhögqvarteret; öfverste: Hocher afsändes med ett starkt detachement marinsoldater, och Yeh börjåde åter darra, då han:såsom fånge steg in i sin bärstol. Då fångarne anlände till högqvarteret, voro naturligtvis. alla. nyfikna! att se dem. Först kom Pehkwei och. efter. honom tartargeneralen med sin rul-: lande gång, nästan jättelika gestalt och ofantliga korpus. Han tyckes vara omkring sex fot fyra tum lång. De infördes i det lilla rum, der generalen och de båda amiralerna -befunno sig. Båda mandarinerna intogo sina platser, som om de hade kommit af egen fri vilja, för att. aflägga ett vanligt besök: Tartargeneralen, med. sitt hufvud: kastadt tillbaka, så att man blott kunde se det nedre af brättena på han: tartarhatt, var icke olik Henrik VIII, sådan Holbein målat honom. Den martialiske tartarens utseende bär en prägel af mycken värdighet och mod; men är blott typen för det stora bländverk, hvaraf han utgör en. del. Han ärjblottett tomt bedrägeri. Under striden visade han sig aldrig på murarne. Efter densamma gjorde han intet för att samla sina 7000 man. Då fransmännen -köonimo, försökte: han icke försvara sig och framdrogs ändtligen från ett smutsigt-kyffe. Om ham blifvit tillfångatagen af rebellerna, i stället för af europeerna, skulle han nu legat tjutande för deras fötter: : Men då han vet,att han kan vara lugn i afseende pål sin Pp ersöhgar säkerhet. blåser han upp sig och försöker se martialisk ut. Han trodde; sig: ha att göra med folk, som hyste en ännu större vidskeplig vördnad för kinesiska :storheter än sjelfva kulies i Kanton; och han försökte derföre skrämma dem med sin närvaro. Törhända har hän rätt:; Det är alltför mycket af dettarnonsens. Tolkarne få:sig denna mandarindyrkan. bibragt af sina lärare och af kinesiska. böcker, och!våra dedare, på förhand gjorda mottaglige för smittan genom den engelska vördnaden för gränt klingande titlar, få sig galenskapen bibragt af tölkarie. Hvad skall man företagå sig med desså personer? Skicka dem ombord på ett! örlogsfartygs, säger en tolk; skicka :derå tillbaka; för att åter öfvertaga sina funktioner och frälsa staden från plundring,; tillråder en annan. Lord:Elgin rådfrågas, och han har den dristigheten att tro, det allmänt menskliga grundsatser icke böra åsidosättas för papperslyktor och; påfogelsfjädrar. Hans råd är: Låt dem åter: vända på vissarvilkor. Låt Pehskwei återupprätta lågskipningen ; under en europeisk domstols myndighet och medverkan. Låt Tschang-keun! återvända på det vilkor, ;att-han skall åfskeda sina trupper ock utlemna: deras vapen. Omöjligt! sådant går ej an; rakt mot allt skick och aHä bruk. -Försök likväll! Försöket göres, och de uppretade mandarinerna skratta åt det oförskämda förslaget. : Sedan de: emn natt blifvit. lemmade tillsammans för att öfvertänka saken; likna de påföljande dag dessa luftkuddar, på hvilka råkat gå hål; den minsta tryckning är tillräcklig att utpressa luften — men jag går senare dagars händelser i förväg. Plats för den store mändarinen! Först kommer öfverste Hocher med dragen sabel, derefter vaggar den store Yeh sjelf fram, ledsagad af kommodor Elliot och kapten Key och efterföljd af två leder marinsoldater. Veh föres icke in i det lilla rommet, utan in i det; som tillhör amiralen: Att föra honom tillsammans med generalen och guvernören, skulle vara detsamma son att släppa en gädda tillsammans med två småfiskar. PeH-kwei och Tschangkeun darrade vid ljudet äf håns steg. Om han haft sex förnäma män i sitt följe och vi alla stått såsom fångar inför hönom,:så kunde han icke ha stoltare burit. sitt hufvud, Han hade ett mörkt, platt och sinnligt änsigte. Profilen är nästan rak från ögonbrynen till hakan. Han bär mandarinhatt med röd knäpp och påfogelfjädrar, men föröfrigt den blå vadderade tunikan och de vida benkläderna, som utgöra den allmänna vinterdrägten i denna del af Kina: Han satte sig i en ländstol, och några mandariner af unpderordihad räng, som trängt sig in efter honom, stodo omkring hans stol. Officerarne, som uppfylde rummet, gingo fram och tillbaka i sina tjenstförrättningar och afhöllo sig naturligtvis från att beskåda honom... Men ingen kunde se detta ansigte utan att känna, att han var tillsammans med en ovanlig man: Det är en vildhet i detta rastlösa, ständigt rullande öga, som nästan skrämmer en. Det är ett vildt och vredgadt men icke modigt djurs uttryck: Medan de långa naglarne på hans smutsiga fingrar slamrade mot bordet och hans blick spejade i hvarje vrå af rummet för att undersöka hvarje ansigte, var värdigheten i hans hållning alltför tydligt konstlad, för att kunna ingifva aktning, till och med om man förmådde glömma hans handlingar. Men ingen kan se på honom med förakt. Begge amiralerna och generalen ankommo. nu och efter några helsningar, som naturligtvis satte segrarne i större förlägenhet än fången, frågade den engelske amiralen, om hr Cooper. senior ännu vari lifvet. .Xehb utbrast i ett högt skrått, som för hvar och en af de närvarande ljöd, som om han erinrade sig den arme! mannens lidanden och gladde sig vid minnet at dem. Då hans gapskratt slutat, svarade: han: Jag kan icke erinra mig denne man, men i morgon skall jag låta aöställa undersökningar, och om han finnes, skall ni få hönom. Många af de närvarande hade. känt och värderat den stackars: Cooper, och den. vrede: och -: afsky, som enhvar kände, hade derföre i detta ögonblick nått en sådan höjd, att om åhörarne skulle afgjort saken, så hade Yeh blifvit utsläpad,. och; hängd; Clothilda stod några minuter tyst; ett matt; oändligt smärtfullt leende spelade omkring hennes läppar. Då svntes det hentie med ens