honomo, svarade öfverste Holloway, att han icke skall göra sig något omak, emedan jag sjelf har en hufvudnyckel,, och på gifvet tecken framträdde en reslig skansgräfvare med sin yxa. Guvernören lyfte upp en servet, och händelsevis funnos de saknade nycklarne vara liggande under densamma. Under tiden hade kapten Parke med sin afdelning haft icke mindre framgång. Marscherande nedåt ,Välvillighetsoch Kärleksgatan, kommo de till en lång, låg bygnad, som man förklarade dem vara skattkammaren. Här var det lika lätt att komma in, och öfverrumplingen lyckades fullkomligt. Några bland posterna såfvo, andrå lagade mat, och andra åter rökte sin pipa: Den kommenderande måndarinen drog sitt svärd, men blef genast öfvermannad. En ung tartar riktade sin luntbössa mot kaptenen, men kände i detsamma en bajonett på sitt bröst, och hade kaptenen icke slagit den undan, skulle mannen blifvit genomborrad. Alla de öfriga höllo sig stilla af fruktan för engelsmännens )ajonetter, som höllos riktade mot dem på sex tums tänd från lifvet. Under hela sex dagarne hade vestra porten stått öppen, det stod en hvar fritt att begifva sig bort, och ingenting hindrade att bringa så väl skatten som allt rörligt gods i säkerhet. Det var således icke sannolikt att vårt byte skulle blifva särdeles stort. Huru förklara de kinesiska embetsmännens blinda, förstockade säkerhet? Skattkammaren var så väl försedd, som den efter allt utseende någonsin torde hafva varit. Vi funno 52 lådor, hvardera allt för tung att bäras af en ensam karl, samt dessutom 63 packor silfverplantsar. HLikaledes fann man, ett förråd af rika mandarindrägter, kantade med sobelskinn och annat dyrbart pelsverk, samt ett rum, som var fullt af kopparmynt. Ett sällsamt uppträde egde nu rum. Orderna lydde, att bortföra alla ädla metaller man fann, men för öfrigt ingenting röra, och denna befallning åtlyddes med en sällsynt och sjelfförsakande hörsamhet. Officerare och soldater vände sina 1ystna blickar bort från de rika drägterna. Men huru skulle man gå tillväga för att bortföra allä dessa tunga lådor och packor? En talrik folkmassa häde samlat sig, och en af officerarne fick ett lyckligt infall. En dollar åt hvarje kuliv, hette det, som vill hjelpa till att transportera myntet till engelska lägret!s Genast skingrade sig Hopen för att uppsöka sina bambustänger, och kort derefter framträdde en hel massa frivillige, som ifrigt täflade om att få bära sin egen stads skatter till sina fienders läger, hvarpå de snart traskade af med dem under betäckning af engelska soldater. Då den siste soldaten lemnade bygnaden, rusade pöpelhopen in, likt en skock uthungrade vargar. De borttågande sjelfförsakande engelsmännen kunde höra skriket och tjutet från dem, som slögos om de dyrbara drägter, som lemnatsorörda. Samtidigt med dessa operationer hade fransmänhen tagit vägen längs vallarne till vestra stadsporten samt stängt densamma. Efter att hafva qvarlemnat en afdelning, som skulle hålla utgången spärrad, begaf sig hufvudstyrkan åter in i staden, riktande sin marsch mot de höga stänger, som utvisade hvar tartargeneralens hus var beläget... Här åtminstone borde man väl möta motstånd. Men nej! Allt var anlagdt blott och. bart på skryt, på:ett tomt sken och plumpt bedrägeri. Trupperna hade kommit för att forcera en ordentlig fästning, men fundo endast en vildmark : ofantliga gårdar der gräset växte högt i luften; bygnader; der ex kejserlig. åärme kunnat få rum, men der icke ens en ensam soldat kunde tryggt sätta sin fot; oerhördt störa, tomma, förfallna salar, der läderlappar i tusental sutto under taket och tumstjock smuts betäckte golfvet: På Peh-kweis bord hade man funnit ett bref från tartargeneralen, hvari denne förklårade att han håde 7000 tartarer under sitt. befäl. . Hvar voro dessa? I tartärgeneralens yamun funnos devicke, och håde säkerligen icke funnits der: på många år: Det är vanligt att de kinesiska soldaterna få tillbringa sitt lif i sina hemorter, men mån borde dock kunnat förmöda att de skolat inkallas för att göra tjenst, då fienden stod utanför stadsmurarne: --Ställets. utseende lemnade likväl tillräcklig upplysning om rätta förhållandet. Tartargeneralen tyckes hafva lefvat här nästan alldeles ensarh, ty hundra man skälle varit tillräckliga att nedtrampa det höga gräset och förjaga de enorma skarorna af läderlappar. I hela yamun funnos. endast tvenne rum som kunde. bebös. Från ett af: dessa hade fransmännen. bortskrämt tartargeneralen, som man dock snart. fick. fattoi ett närbeliget kyffe: Vi måste nu återvända till den gemensamma utgångspunkten och redogöra för jagten efter Yeh. Konsul Parker, som skulle tjena öfverste: Halloways trupp såsom tolk, kom för sent och var utan eskort. Medan han gick och förargade sig öfver sitt missöde, mötte han kommodor Elliot, som eldad af hr Parkers berättelse, att han hade någon nys om hvar Yeh dolde sig, beslöt. att. på eget ansvar. ledsaga konsuln med 100 blåtröjor. Hr Parker: väntade att finna Yeh i kejserliga biblioteket, men då de kommo till den bygnad, som bar detta granntklingande namn, funno de blott ett stört tomt hus. Sedan de ransakat hvarje vrå, stodo de jnst i-begrepp att, högeligen förargade, begifyva sig bort, då konsul Parker med foten stötte till en liten dörr. Den gick upp och de kommo in i ett litet kyffe, der de funno en kines ifrigt sysselsatt att studera en af de heliga böckerna. Hvar befann sig Yeh? Hur kunde kinesen veta det? Han var blott en stackars lärd. Sedan han blifvit framförd ur sitt gömställe och underkastad ett skarpt förhör, bekände han emellertid så småningom, att Yeh hade varit der, men begifvit sig bort för några dagar sedan. Slutligen trodde han, ätt han visste hvar Yeh nu befann sig, nemligen tre engelska mil derifrån i en liten yamun i sydvestra delen af staden. Truppen tog nu den lärde, med sig och förfogade sig till guvernörens yamun, der öfverste Holloway höll guvernören under bevakning och dit äfven amiralen och generalen hade anländt. Ett förhör egde rum; efter åtskilliga uppmaningar tillstod guvernören, att äfven han visste. hvar Yeh dolt sig, och uppgaf samma ställe som den, lärde. Han nödgades samtycka att gifva sina fiender en vägvisare, och de båda kineserne sattes i spetsen för blåtröjorna. Medan dessa motvilliga vägvisare jagades i fyrsprång genom tartarstadens trånga gator, ropade de oupphörligen till de hopar, som skockade sig, tillsammans: Godt folk, gå tillbaka till edra sysselsättningar! Dessa herrar ha nyss haft en vördnadsfull sammankomst med Peh-kwei och skola nu ha ett dylikt möte med Yeh. Mycket rätt,, svarader, hopen, såsom vanligt mycket vördnadsfull mot den lille mandarinens mössa. Då trupperna kommo djupare in i denna labyrint af gator, började några officerare tycka att. de handlade temligen oförsigtigt. I värrsta fall, sade kapten Key, känna vi genom denna kompass i hvilken riktning vi ha vallarne och kunna slå oss fram dit,, och sålunda gick tåget vidare. Men äfven den längsta jagt tager ett slut. Amdtligen stannade vägvisarne: vid en liten yamun, som tycktes vara stängd och öfvergifven. Dörrarne sprängdes emellertid, och blåtröjorna störtade in. Det var tydligt att man nu:var på rätta spåret. Huset var uppfyldt af allt slags i hast sammanpackadt bagage. Mandariner sprungo fram och tillbaka, ja de verkligen -—-—-—-—- XH—— -Q 2 X? X n .fttmn OOO-----—Z—----m——w—Lmns-——e-— ON NONNONVNOS-S -—-— ——-—-—— ———D————— Å?.V——— —.Xa8?-T7 ? f??t? t e ; Sz?, www , , w;wwunnnimeh RE GH-—-S-—---—— Z————— — Ö—.iv— —————merta! Förgäfves söker så väl Walfred som hennes mor, än med skämt än med allvarliga föreställningar, att öfverbevisa henne om det osannolika och orimliga i hennes fruktan. Allt är fåfängt. Nej,, utbryter hon, försök icke —AA !