drager sig något särdeles lyckligt, så att folk blifva öfvermåttan glada, så tillrättavisar han dem och uppmanar dem att prisa himlen, hvilket ock sker, : Kommer det krig, så är han också oftast med, antingen såsom fältprest eller dylikt, tröstar och styrker de sårade och lofvar att tillföra deras hustrur och barn deras sista farväl; — skall det levereras batalj, uppmuntrar han krigarne till tapperhet, och efter slaget håller han bön och förebrår segrarne det blod de hafva utgjutit. Hans ord emottages af alla med vördnad, och till och med de vildaste kämparne: böja sig för honom. — Emot de älskande är han något sträng, åtminstone i början; han talar allvarligt emot den jordiska kärleken och tadlar deras verlåsliga sinne; dock minnes han ofta med vemod sin egen olyckliga kärlek, Men i det hela är han en mycket utmärkt. och from man, som aldrig: fordrar något för si sjelf, utan blott att man vid hvarje tillfälle skall, såsom han säger, gifva tionde till him. len af: sång, bön och åkallan. Men i kraft af denna sin fromhet har han ock förvärfvat sig rättighet att göra mycket som ingen annan kan; och derföre är det en så utomordentlig lycka för de älskande att hafva en sådan man till hands, ehuru han väl stördom kan synas något hård. De böra derföre också alltid rätta sig efter honom så mycket som deras kärlek möjligen kan medgifva. Ty hvilka hinder än må upptorna sig, så kan han. dock alltid gifva dem dispensasation, och inför den vika alla tyifvel både hos dem. sjelfva och hos alla andra; och då han i sjelfva verket är mycket god, gör: han det nästan: alltid, -om de. älskande blott erkänna: sitt fel; i L Se, en sådan .vördnadsvärd-oman;? fortsatte Christian, skunde ju också negkomme n i denna novell, och han kunde då förena Walfred och Clothilda. Men jag vet nu icke bestämdt om jag vill ha honom eller ej. Så har du väl heller ingen riktig ände pået ännu? frågade Thomas. Jon, svarade Christian; åtskilliga ställen