onspiratörer. Hådan är min tro. Emellertid, när rsivi kallat mig, har jag ej vägrat honom mitt biån. Jag har känt tyngden af denna förfärliga örda. Jag har mätt höjden af ansträngningen och ess vansklighet. Jag har sett framför mig dessa lycksfulla sköggor, hvilkas bild förföljt mig. Men ag har insett att ett stort brott ej kunde ega till evekelsegrund hvarken vinningsbegär eller hat eller relust. Orsaken till ett liknande attentat måste sökas i illfarelsen hos en brinnande patriotism, i den fcberktiga längtan till oberoende, som är ålla ädla själars m. Jag har sagt till Orsini: Jag fördömer ert åd, jag skall säga det högt; ten edra olyckor röra nig, er ståndaktighet i striden mot ert lands fiender, enna er förbittrade kamp, detta uppoftrande af ert if, dem förstår jag väl, de gå till mitt hjerta. Vore ag italienare, ville jag såsom ni lida för mitt land, pjuda raig till offer, gjuta mitt blod för friheten — lt, utom detta dåd, som mitt samvete förkastar. Vi tillstår detsamma, ni förso-ar det, ni lemnar ert ofvud åt denna lag, som ni kränkt, ni är beredd utt dö, att lida straffet för er förgripelse mot andras if. Nå väl! jag vill bistå er i denna sista stund, cke för att tillbjuda er ett onyttigt försvar, icke för att förherrliga er, utan jag vill försöka att öfver er odödliga själ, som skall återvända i Guds sköte, gjuta ett återsken af den sanning, som kan värna ert minne mot oförtjenta anklagelser. Jag har sagt det: Orsini har ej lyssnat till ärelystna ingifve ser, eller till törsten efter hämd för att vinna makt. Han har icke engång velatutgjuta blod för att nå en personlig fiende — han har gjort det för att befria sitt fosterland. Anklagen honom för vanvett, men bestriden ej hans redlighet, hans öppna förklaring; för den är hans hela lif en borgen, jag känrer intet af en mer erubblig konseqvens. Han har redan i vaggan, med modersmjölken, ur sin fars läror insupit hat till den främmande öfvermakten. Hans far, officer vid den af Napoleon upprättade italienska armåen, har följt våra legioner på slagfälten, hans blod har blandats med vårt; han var med i Ryssland, och ne.lad: ej vapnen förr än den siste bonapartistiske soldaten upat. Trogen sin fana konspirerade han fot den påfiiga styrelsen jemte -:e berömda medsiyldige, hvilas namn historien bevarat och bland hvilka en föll för de påfliga soldaternas kulor. Den unge Orsini var vid tolf års ålder då han blef vittne till dessa sorgliga tilldragelser. Han såg sin far flyktig, landsförvist, olycklig, och redan tidigt hängaf han sig åt denna dyrkan af fosterlandet, söm i dag är honom så olycksbringande. Begåfvad imed eit lif gt förstånd studerade han juridik och krigskonsten. År 1835 deltog han i en sammansvärjning; han blef dömd, sedan benådad. Han fördrefs ur Toscana. År 1848 afskakade Italien det österrikiska oket. Man ser Orsini såsom gemen soldat i frihetsarmen. Han blef kapten och stridde tappert i alla träffningar. Under hans vistelse vid armen hade en folkstyrelse blifvit organiserad; påfven hade lemnat den eviga staden, förlorat sitt verldsliga v lde, under det han bibehöll regementet öfver själärne. Vald till deputerad satt Orsini i den konstituerande församlingen, om stött påfven från S:t Petri stöl, såsom Orsini och öre henom historien sagt er det. Det tillhör mig ej att upprepa berättelsen om den så olika bedömda expeditionen till Rom, hvilken gifit anledning till så lifliga debatter, så sorgliga tilldragelser. Jag inskränker mig att bevittna sinnenas tillstånd under detta ögonblick, Lamartines manifest hade låtit befriolsens hopp lysa öfver Italien. Österrikes fanor veko med bäfvan tillvaka öfver Tagliamento: hela Frankrike jublade. Sådana voro Frankrikes löften under denna tid. Orsini vexlade ej rol, Han tog plats i den representativa nationalförsamlingen, som framkallats genom de allmänna valen Och denna församling, hvem skingrade den? Det var Frankrikes kanoner. Och från denna stund skulle denne man, dömd till den fogel ries lif, känna hvarken rast eller ro innan han brutit sitt fäderneslands fjettrar. Hvad gör han i sjelfva verket? Han konspirerar, g n milar Italien, uppeldar sihnena, örganiserar motståndet i Piemont, i Toscana, i Lucca, i Modena; öfverallt samma tanke. Arresterad 1853 i Genua, blef han försatt i frihet, men förvist. Han beger sig öfver Schweiz och Frankrike till London. I Maj 1854 företager han under namnet Tito Celsi en expedition till hertigdömet Parma; den misslyckas; arresterad i Schweiz, undkommer han liksom genom ett underverk. År 1855 uppträder han i Wien, förbereder en resning, men upptäckt, blir han arresterad, slagen i kedjor och kastad i Mantuas citadell. Under tio månader ser han, utan att bäfva tillbaka, döden sväfvande öfver sitt hufvud. Sjelfva domarena erkänna hans själsadel och renheten af hans patriotism. Der vakar en qvinna öfver honom, och genom ett af dessa under af ömhet och divination, hvars hemlighet qvinnan ensam bevarar, tillförsäkras honom medel till befrielse. Åtta gallerstänger afsågas, och sedan försöker han att med tillhjelp af ett svagt rep nedstiga från höjden af sitt fängelse, men störtar ned och qvarblir sårad fyratioåtta timmar i en tillfrusen sjö, hvarifrån några jägare rädda honom. I sen alltså, försynen ville ej att han skulle dö. I dag ännu en gång uppträder han inför andra domare, jagad af denna ideernas yrsel, som jag fördömer. Sådant hans lif. I kännen honom nu fullkomligt, dömen honom! Jag skall ej söka att försvara honom för det brott, för hvilket han står till ansvar. Man vill dertill ännu lägga mordet på flera oskyldiga offer. Ja väl, han är derför ansvarig inför Gud, men menniskors lag kan ej nå honom här. Hvad ville han? Hvem ville han träffa? I veten det väl. Der är hans brott, icke annorstädes. Han har öppet sagt det: Flan önskade återköpa det med sitt blod.Han kunde icke hafva förutsett de dödsbringande följderna af sin bedröfliga uppfinning Försvåren ej hans förtviflade ställning genom en hårdhet, som lagen ej vidkännes! Det är icke ett brott mot den allmänna rätten, det är en politisk förbrytelse I egen Tatt bestraffa; det är fanatismen, som väpnat Orsinis arm. Önsken I ett nytt, ett slutligt, högtidligt vittnesbörd? Han har erkänt sitt brott, han skall dö, och ur sitt fängelse, der han afvaktar sitt öde, sänder han ännu en, den sista, förbön för sitt olyckligå fäderneslands befrielse. Det är just till den furste, hvars dagar han velat förkorta, som han skrifver det bref jag här vill meddela er, efter att dertill hafva erhållit tillstånd af den, till hvilken det är adresseradt. (Här följer det s.k. Orsinis testamente, för: hvars innehåll vi förut redogjort.) Sådant är det sista ordet, sluttestamentet från denne man, som fogar sig i sitt öde. Trogen sin öfvertygelse, sitt hela lifs passion, vill han att hans blod ej förgäfves skall hafva runnit. Genom ensällsam motsägelse anbefaller han sitt fäderneslands öden just åt den man, han velat tillintetgöra såsom ett hinder. Gud har skyddat honom. Då böjer sig Orsini för försynens vilja, han går till döden, och vid grafvens brädd tyckes han uppstå och säga: Furste, ni som berömmer er att hafva utgått ur folkets sköte, utveckla åter den nationalitets fana, som er väldige företrädare återstält! Tillåt ej att detta så sköna, så ädla, så olyckliga Italien evigt förblir ett rof för nordens barn, som kringsnärja det ! Låt ej fängsla er af skrymtande förklaringar från de gamla konungadömena, som svika er! Furste, roten af er makt är fästad vid en revolutionär stam, var nog stark att skydda oberoondet och friheten, de skola göra er osårbar! Jag har slutat. Jag öfverlemnar hans öde åt er, gören er skyldighet, utan passion likasom utan svaghet! Gud, som tronar öfver oss för att döma oss alla, Gud, som allena mäter vidden af våra fel, styrkan af de orsaker som åtskilja oss, den försoningens bot som utplånar dem; han skall afkunna sin dom efter er, och kanske skall han ej vägra en nåd, som menniskorna anse omöjlig.