nom, emedan hans lif sväfvade i fara. Sedan denna förklaring blifvit afgifven, förde polistjenstemännen den sjuke till ett hotell, der han i följd af denna behandling efter tvenne dagars förlopp afled. Tjenstemännen inrapporterade detta till Paris, och efter fjorton dagars förlopp ankom derifrån en befallning att afsätta dem från embetet och skicka dem i fängelse, emedan de icke bokstafligen utfört sitt uppdrag.. Så går det, anmärker döt tyska bladet, för närvarande till i Frankrike, och efter sådana tilldragelser lärer man kunna föreställa sig den sinnesstämning, som råder i provinserna. Öfverallt gör sig emellertid den trösten gällande, att så kan det icke i längden fortgå. — Fru J. L. Heiberg har genom följande i Köpenhamns tidningar införda adress sagt sitt farväl såsom konstnärinna åt teatern och allmänheten : Sedan min underdåniga ansökning om afsked från kongl. teatern, der förhållandena efterhand blifvit sådana, att jag kände mig ur stånd att kunna med glädje och lugn utöfva min verksamhet, nu blifvit allernådigast beviljad, är det blott ett som ligger mig på hjertat, innan jag slutar denna betydelsefulla afdelning af mitt lif, nemligen att följa den oemotståndliga håg jag känner att på offentlig väg bringa mitt farväl till dem, som öfver 30 år hafva följt, uppmuntrat och styrkt mig under utöfningen af en konst, som jag hade gjort till mitt lifs uppgift. Af innersta hjerta tackar jag en hvar, hög och låg, nära och fjerran, som med intresse och välvilja har emottagit hvad jag efter mina gåfvor förmått bjuda i mina framställningar. Att dessa varit begränsade, har ingen känt oftare och i högre grad än jag sjelf, då jag, trots min allvarliga sträfvan, dock icke uppnådde det mål jag föresatt mig. Det enda sätt, hvarpå en konstnär kan. visa sin tacksamhet, är, att genom fortsatt allvarlig och samvetsgrann utöfning af sitt kall söka göra sig värdig den uppmuntran, som skänkes, och denna fordran tror jag mig hafva uppfylt efter bästa förmåga. Likasom jag derför i tacksamt hjerta gömmer mången dyrbar hågkomst, närer jag det hopp, att en del af mina åskådare också skall bibehålla en och annan erinring af hvad jag har kunnat gifva under min långa verksamhet i teaterns tjenst, en verksamhet, som oafbrutet fortvarat från mitt åttonde år. Måtte en och annan bild af de många, som jag har framställt, fortlefva i minnet, intill dess efterhand det blott blifver ett namn qvar, men ett namn, som kommer att hållas vid lif hufvudsakligast derföre, att det är fästadt vid, och väsentligen detsamma som dens, som från min tidigaste ungdom har utvecklat mina gåfyvor, och med hvilken det genom litteraturen kommer att bevaras. Hvad som vid slutet af min teaterbana gör mig en sann glädje att tänka på, är, att jag i den långa tidrymd, som den innefattar, beständigt har varit i det vänligaste förhållande till de många direktörer, som afvexlande hafva stått i spetsen för den Kongl. teatern, allt ifrån min invigning i konstens tjenst intilidess. den plötsligen blef afbruten vid början af innevarande sejson, och att dessa alla hafva gifvit mig det vittnesbörd, håde muntligt och skriftligt, att jag med ifver, allvar och beredviilighet samt billighet i mina fordringar har fullgjort min Pligt. Särskilt får jag här nämna min faderlige vän, geheimerådet Collin, som från mitt första inträde på skådespelarbanan skänkte mig ett deltagande, som visade sig i råd och did, och som han allt intill denna dag icke har undandragit mig. a Med rördt hjerta minnes jag de många af scenens konstnärer och konstnärinnor, döda och lefvande, som hafva skänkt mig sin vänskap, och månget oförgätligt minne framställer sig i detta ögonblick och kommer mig att med tacksamhet dröja vid ett Kärt samlif, uppmuntrande, deltagande och trofast vänskap. Och samma minnen komma mig till möte från balettpersonalen, bland hvilken jag tillbragt mina första barndomsår. Dess medlemmar hafva under alla de påföljande åren på många sätt visat, att de bibehållit samma välvilja för mig, som om jag förblifvit midt i deras krets, likasom jag beständigt har bevarat mitt intresse för dem och deras konst, hvarvid å många barndomsminnen knyta sig; icke mindre är jag körpersonalen skyldig min varma erkänsla. Den har vid mer än ett tillfälle gifvit mig prof på öppriktig tillgifvenhet, och så mycket starkare känner jag behofvet att bringa dess medlemmar min innerligaste tacksägelse, som jag alltid har känt att i det fallet förbindelsen varit på min sida och att jag här intet har förmått till återgäld, med undantag af det varma hjertelag, hvarmed jag tagit del i deras små fröjder och sorger, och följt dem i deras verksamhet såsom en länk i det hela. Hvad jag har att tacka de danska diktarne för, lit ifrån Holberg och Oehlenschläger intill de nu lefvande, bland hvilka det knapt är en, i hvilkens arveten jag ieke varit invigd, känner jag djupt, och ackar de döda i ta , de lefvande med dessa ensla ord. Alla hafva i sin verksamhet för scenen i nästan hvarje genre skänkt mig tillfälle att återifva bilder af sina skapelser, och vara en organ för liktkonstens verk — verk, till hvilka mitt hjerta har dutit sig med en sådan styrka; att nu, då jag skall träda ut ur deras tjenst, griper mig ett vemod, men ett vemod, som tillika gömmer ett rikt förråd af kära minnen, dem ingen kan beröfva eller fråntaga mig. Diktarne veta hur jag har varit beredvillig att yssna till deras råd och vägledning; de veta att jag amvetsgrannt har emottagit och efter förmåga framstält, hvad deras diktargenius betrodde mig; de veta, att jag blott har sträfvat att återgifva deras, icke att gifva mitt. Jag vet med visshet, att mången välvillig önskan, mången hängifven tanke följer mig vid utgåendet ur det hus, der jag såsom ett litet fattigt och förbisedt darn trädde in, froktande men förhoppningsfull och vik på gyllne fantasier, af hvilka dock några hafva gått i fullbordan. Och härmed tar jag nu afsked af mitt lifs offentliga verksamhet. Blott få har lyckan så omhuldat, som mig. Måtte den då här hafva träffat den som icke var alldeles ovärdig dess gåfvor! Högmodig har len, Gud vare lof, aldrig gjort mig, ty mitt valspråk har städse varit och är: ödmjukhet i medgång, frimodighet i motgång. Köpenhamn den 12 Mars 1858, Johanne Louise Heiberg, född Pätges. oo Man löser i gårdagens Posttidning följande insända uppsats: I anledning af en nekrolog öfver framlidne majoren Granfeldt, ur Falköpings Tining införd i Post. ping: g och Inrikes samt andva tidningens ach hvaviti före