STOCKHOLM den 29 Mars. Bref från Danmnark. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 24 Mars. Det tyckes nu, som skulle vi komma att upplefva samma uppbyggliga skådespel, som vi känna så väl från tidigare parlamentariska och diplomatiska strider, att vår inre reaktion förenar sig med våra fiender i utlandet för att konspirera mot vår frihet och sjelfständighet; åtminstone ha så väl inom vår förnämsta representativa församling, riksrådet, som utom densamma visat sig tecken, som starkt häntyda på sådant. Vid sjelfva saken äro vi, som sagdt, vana; men om det, detta oaktadt, kommer något öfverraskande nu, så är det, emedan riksrådets högra sida en tid bortåt tyckts vilja följa en mera värdig politik. Då de 11 holsteinska riddarne 1856 i riksrådet gjorde det bekanta andragandet om att framlägga helstatsförfattningen för de respektive ständerförsamlingarne, eller, med andra ord, förklara det bestående tillståndet olagligt, så var det isynnerhet riksrådets högra sida som med ifver och talang bekämpade detta anspråk. Dertill var högern visserligen äfven moraliskt förpligtad, då de angripna punkterna i helstatsförfattningen just härrörde från den högra sidans vänner, den Örstedska ministeren; men den omständigheten kunde ju de danska -ledamöterna af det reaktionära partiet ha tagit lika lätt som deras ridderskapliga holsteinska kolleger, som också förut hade gillat det Örstedska författningsförslaget, men nu uppträdde emot den derpå grundade utvecklingen, emedan regeringen nu hade kommit i mindre välbehagliga händer. Antingen nu vår högra sida vid det tillfället haft ett anfall af patriotism eller mera skam i sig än holsteinarne, eller slutligen ansett holsteinarnes beteende för oyraktiskt, allt nog, den icke blott icke slöt sig till dessas opposition, utan till och med kraftigt bekäma densamma. I slutet af sistnämde års ånga riksrådssession var det dock tydligt, bland annat genom åtskilliga utskottstillsättningar, att ett visst vänskapligt förhållande inträdt mellan högern och det tyska partiet, men då detta sista ju verkligen till en stor del bestöd af mycket aristokratiskt sinnade personer, kunde detta icke öfverraska; det fanns deri ingenting bestämdt komprometterande för de danska reaktionärerna, hvaremot dessa på sessionens sista dag voro nog illoyala att göra församlingen ofulltalig, hvarigenom det lyckades dem att hindra en lag, som de icke på annat sätt kunde omintetgöra, och hvilket gjorde ett så mycket obehagligare intryck, som det bildade slutet af sessionens arbete och gaf församlingens hela parlamentariska lif en skandalös eftersmak. Omedelbart efter riksrådets hemförlofvande 1856 började de diplomatiska förhandlingarne med Tyskland, som flera gånger hotat den nuvarande ministerens existens och smickrat reaktionen med förhoppningar, som åter blifvit gäckade. Det är naturligt att dessa gäckade förhoppningar försatt reaktionen i dåligt humör; men icke desto mindre syntes den dock länge vilja hålla sig tillbaka från att i öppet förbund med Tyskland angripa regeringen; kanske har den fruktat för den impopularitet, som ett så ovärdigt uppträdande nödvändigt måste framkalla; kanske har den smickrat sig med att ministeren, äfven utan dess medverkan, skulle bli så invecklad i svårigheter, att den frivilligt skulle lemna statsrodret i högerns händer, som sålunda skulle komma i den beqväma ställningen att icke vara bunden vid någon politik, utan efter behag kunna fortsätta den förra eller förändra den. Att denna krets hyst sådana förhoppningar, antyddes t. ex. genom en tydligen inspirerad artikel i reaktionens enda och föga hedervärda organ Flyveposten (Danmarks Folkets Röst,), uti hvilken insinuerades, att regeringen sökte efter en förevändning för att afträda och riksrådet varnades för att gifva en sådan välkommen anledning. I konseqvens med denna taktik uppträdde riksrådets högra sida derföre också som patriotisk och ifrig för statens och församlingens värdighet, då nyligen de 6 holsteinarne begärde, att man, så länge förvecklingarne egde rum, skulle låta lagstiftningsarbetet hvila. Sedan tyckes emellertid partiet hafva förlorat hoppet att på denna väg nå sitt mål eller tålamodet att vänta längre, ty flere symtomer hafva visat, att det tänker. ställa sig i afgjord opposition emot regeringen, och vill operera såsom allierad med Frankfurt. Första gången detta framkom, var i anledning af ett utaf en loyal slesvigare kammarherre Holstein väckt förslag till en adress från riksrådet till konungen, hvari församlingen uttalade sin glädje öfver hans tillfrisknande och betygade honom sin tacksamhet för den trohet, hvarmed han upprätthållit författningen, och den styrka, hvarmed han värnat landets sjelfständighet. Häremot gjorde högern invändningar, såsom det föregafs af formella skäl, men i verkligheten utan tvifvel emedan det icke ville genom en sådan förklaring gifva sig sken af att gilla ministerens politik; adressen blef också verkligen förkastad, då icke allenast högern och holsteinarne röstade deremot, utan också flere af rådets frisinnade ledamöter följde detta exempel, förmodligen till följd af verkligt afseende på de formella betänkligheterna, hvilka den reaktionära oppositionen blott begagnade såsom svepskäl. Voro emellertid partierza i denna sak icke bestämdt afskilda från hvarandra. så framträdde de der