— Enligt löfte återkomma vi nu till några betraktelser öfver en nyligen skedd befordran inom armån, hvilken visserligen ej åstadkommit ett så allmänt uppseende som åtskilliga andra, men som i sjelfva verket torde kunna räknas bland de besynnerligaste, och hvilken i icke ringa mån är egnad att karakterisera det nuvarande systemet. Vi mena kammarherren hos H. M:t drottningen, 18:de kaptenen i ordningen vid Svea artilleriregemente, friherre v. Knorrings utnämning till öfverstelöjtnant och chef för Westerbottens fältjägarekår. Vi förutsända likväl den anmärkningen att nedanstående betraktelser blott gälla systemet och alldeles icke personen, ty så vidt man känner är hr v. K. af en oförvitlig, human och stilla karakter, och att någon numera skulle sjelf hysa ens en aflägsen aning om, att han möjligtvisvore mindre lämplig för en plats, som erbjudes honom af regeringen, är en så sällsynt sak, att hr Knorring lika litet som någon annan i detta afseende kan klandras för bristande delikatess. För Svea artilleriregementes och för artilleriets i allmänhet officerare bör denna utnämning lemna en särdeles upplysande fingervisning, hvilka egenskaper som erfordras för en hastig fortkomst på den militära banan. Har man ett fullvigtigt adligt namn, tjenar det till ingenting att befatta sig med den mödosamma tjenstgöringen eller söka någon utveckling i sitt yrke; detta är alldeles öfverfödigt besvär. Har man blott en gång nödtorfteligen passerat Mariebergs pröfvosalar, kastar man sig, så fort möjligt är, tvärt in på hofmannabanan och afvaktar derstädes lugnt uppnåendet af kaptensgraden, hvarefter befordran utom tur kan komma i fråga. För att likväl inlägga något slags militärisk merit, skaffar man sig en befattning, genom hvilken man, utan att behöfva riskera tadel för bristande förmåga, blir befogad till högre grad i armån. Denna låter ej heller länge vänta på sig. Sedan man en tid såsom tjenstgörande major vid Marieberg — en befattning som förut kunnat handhafvas t. o. m. af en löjtnant — skött. den så -utomordentligt svåra sysslan att vidmakthålla disciplinen bland nåra officerare, nedsmältas genom nådens allt förklarande solsken de flata kaptensepåletterna hastigt till glittrande buljoner. Men dessa hafva knappast hunnit urblekas, förr än man måste blifva betänkt på att skaffa sig nya. Man utnämnes plötsligen till öfverstelöjtnant och nedfaller som en bomb öfver — en stackars infanterikår vid indelta armåen, hvilken man skall lygklggöra med sitt chefskap — kanhätide likväl blott i afvaktan på något bättre