STOCKHOLM dåen 24 Mars, Uirikes korrespondens. (Från Aftenbladets korrespondent.) Berlin den 10 Mars. Här pågår i närvarande ögonblick, i afseende på vikariatet och regentskapet, denna den vigtigaste al våra frågor för dagen, en intrig, som för våra inre förhållanden och partiernas ställning till hvarandra är alltför betydelsefull, att den icke äfven i utlandet skulle väcka något intresse och förtjena en kort skildring. Frågan är följande: För någon tid sedan cgde ett förtroligt samtal rum emellan en mediem af yttersta högern och en man, som länge tillhört det liberala partiet. Ingendera af dem är ledamot af kamrarne, men de hafva det oaktadt begge hvar och en inom sitt parti stort inflytande. Ledamoten af den yttersta högern lät förstå, atts hans parti vore mycket benäget att i afseende på regentskapet vädja till författningen och på tribunen öppet förfäkta denna mening. Detta hade redan vid sessionens börJan varit deras afsigt, och de hade endast af den orsak hållit sig tillbaka, emedan de hade sig bekant, att venstern, som man i början tillskrifvit en sådan afsigt, icke ville taga detta steg. Om alltså en författningsenlig undersökning af frågan icke kommer till stånd inom kammaren, så låge skulden härför hos det liberala partiet. Hr von Lavergne Peguilhen, chefen för den feodala fraktionen, hvilken till sin organ har Berlinerrevuen och, såsom det tyckes, söker förskaffa sig en ny ställning för sig, yttrade vid ett annat tillfälle till en representant af venstern: Hvad behandlingen af regentskapsfrågan beträffar, så vänta vi på grefve Schwerin (det vill säga att venstern skall göra början). Samtidigt var det i Neue preussische Zeitung och andra den yttersta högerns organer ingen brist på beskyllningen, att venstern på senare tiden icke visat sig så synnerligen mån att hålla på grundlagen, att hon gjorde mera afseende på personer än grundsatser o. s. v. De båda partierna tycktes således i sin yttre hållning hafva bytt roller. Slutligen har nyligen i ett plenum af en utaf andra kammarens komitter den bekante hr Wagner, f. d. redaktör af Kreuz-Zeitung, öppet framhållit olägenheterna af det nuvarande tillsvidaresystemet, och då en medlem af centern önskade, att detta yttrande skulle utgå ur protokollet, invände hr Wagner, att detta icke. skulle gagna till något, emedan han hade för afsigt att från representantkammarens talarestol yttra sig i samma anda. Vensterns tillbakadragenhet, trots dessa feodala utmaningar och kittlingar att handla och yttra sig konstitutionelt, skulle verkligen vara förvånande, om man icke visste att yttersta högern här, såsom alltid i dylika fall, har andra funderingar i bakhåll och högst sannolikt af andra skäl än trohet mot grundlagen vill egga det konstitutionella partiet att träda fram. Det är nemligen säkert att, om icke något utomordentligt kommer emellan, förlängningen af vikariatet är en beslutad sak. För orsakerna dertill har jag flera gånger förut redogjort. Prinsen och prinsessan af Preussen äro nemligen öfvertygade, att ett regentskap 1 konungens närhet och vid det ständigt hotande argumentet, att man icke får såra honom, icke skulle lemna prinsen någon större makt, utan blott blifva ett ganska inskränkt vikariat med ojemförligt större gagnlös ansvarighet. Man kan hysa olika mening, om detta skådningssätt är riktigt, och om icke regenten måste i känslan af sin pligt fatta tyglarne, afskeda ministrarne och regera efter sina äsigter och icke efter kända intentioner. Men det är nu i sjelfva verket så. Vikariatet blifver tförlängdt och regentskapet icke proklameradt, derför äro hundra chancer emot en. Venstern vet detta, och då hon på prinsen utöfvar ett inflytande, som, om än hittills blott svagt och utan betydliga positiva resultater, likväl negativt förhindrar mycket orätt och korsar många motståndarnes intriger, så vill hon icke äfventyra detta inflytande, så ytterst prekärt det än må vara, genom en onyttig strid för det likväl för ögonblicket i verkligheten omöjliga regentskapet. Venstern är öfvertygad, att yttersta högern söker förmå henne till frågans öppnande, blott för att föranleda en brytning emellan det liberala partiet och prinsen. . Så stå partierna. Jag vill icke försvara vensterns undfallenhet. Hon har i många dylika fall, som jag tror mig förut någon gång hafva framhållit, icke lyckats med sin diplomat:; men hon resonnerar sålunda: Till och med på förlorad terräng, såsom författningen varit under de senaste åren, måste pligten ensam vara rättesnöret, om äfven allt är så godt som förloradt. Men att sätta sista utsigten att kunna verka godt och förhindra ondt på spel, för att göra en demonstration, skulle vara vansinnigt. Jag inskränker mig att meddela dessa olika åsigter till upplysning om våra förhållanden och öfverlemnar åt tiden och händelserna att rättfärdiga den ena eller den andra. Då jag berättar er så litet om de offentliga debatterna inom våra kamrar, men deremot mera sysselsätter mig med tilldragelserna bakom kulisserna, så är dötta förfarande fullkom